Akut och subakut rehabilitering ger båda patienterna verktyg för att hjälpa dem att återfå färdigheter som de kan ha förlorat på grund av skada och för att anpassa sig till bestående funktionsnedsättning. Den primära skillnaden mellan de två är nivån av intensitet. Patienter i akut rehabilitering kan förvänta sig daglig terapi och kan arbeta med terapeuter i tre eller fler timmar varje dag, medan subakut rehabilitering är mindre intensiv. Båda programmen erbjuder alternativ för slutenvård och öppenvård, beroende på situationen.
När en patient är mycket sjuk är subakut rehabilitering ett bättre val eftersom patienten inte har energi och kraft att hantera dagliga rehabiliteringstillfällen. Detta kan vara användbart för patienter som precis återhämtar sig från operation och skador som behöver lite rehabilitering, men som inte är redo för hårt arbete. I andra änden av skalan kan patienter som har avslutat akut rehabilitering och inte längre behöver så rigorösa sessioner gå ner till ett subakut program.
Vid akut rehabilitering måste patienterna gå på rehabiliteringssessioner varje dag och får stanna på en rehabiliteringsinrättning för bekvämlighets skull. Sjuksköterskor och terapeuter arbetar med patienter med sjukgymnastik, arbetsterapi, logopedi och andra tjänster som patienten kan behöva. Patienter har vanligtvis övningar som de behöver göra på egen hand förutom att gå på sessioner där de arbetar under ledning av terapeuter.
Akut rehabilitering kan hjälpa patienter att lära sig om färdigheter som att gå, äta och skriva efter en skada. Programmet är skräddarsytt efter patientens behov, och vanligtvis samordnar en vårdgivare terapitjänster för att säkerställa att patienten får lämplig terapi utan att bli överbelastad. I ett subakut program kan patienterna bygga upp styrka och skicklighet, finjustera sina färdigheter och öka sin självständighet.
Kostnaderna för subakut och akut rehabilitering tenderar att vara olika. Akuta program är dyrare på grund av det ökade antalet sessioner och det större vårdteamet. Patienter kan kvalificera sig för ekonomiskt bistånd, beroende på deras inkomstnivå och skadans karaktär. Det kan också vara nödvändigt att gå till en specialinrättning, till exempel ett strokerehabiliteringscenter, för att få bästa möjliga vård. Vid subakut rehabilitering kan specialtjänster vara till hjälp, men det krävs inte alltid.
Kvalifikationerna för att arbeta på rehabiliteringsanläggningar är desamma, oavsett vilken typ av tjänster anläggningen erbjuder. Terapeuter måste vara fullt utbildade och licensierade, liksom sjuksköterskor, läkare och annan personal. Vissa anläggningar ger möjligheter till läkar- och sjuksköterskestudenter tillsammans med praktikanter och praktikanter, och personer som är oroliga för att arbeta med vårdgivare under utbildning kan diskutera dem med sin primära kontaktpunkt på anläggningen.