Klorokin är ett läkemedel mot malaria. Läkare kan vanligtvis bota personer som är infekterade med malariaparasiten med olika läkemedel, inklusive denna, men ibland är parasiten immun mot ett visst läkemedel. Vid klorokinresistens verkar parasiten ha utvecklats på ett sätt som hindrar läkemedlet från att komma in i parasitcellen. Klorokinresistens är viktigt för malariakontroll i områden i världen där sjukdomen finns.
Fyra olika arter av parasiter orsakar malaria. Dessa är Plasmodium falciparum, P. vivax, P. malariae och P. ovale. Tre av dessa arter orsakar icke-livshotande sjukdomar, men P.falciparum kan potentiellt döda infekterade människor. På 1930-talet identifierade en vetenskapsman vid Bayer-företaget i Tyskland vid namn Hans Andersag klorokin som en potentiellt användbar kemikalie. Det blev en behandling för malaria 1946. Klorokin har därför använts i årtionden.
Dessa typer av läkemedel är alltid utformade för att rikta in sig på en eller flera specifika egenskaper hos en parasit. När det gäller klorokin verkar målen vara parasitens genetiska material och lagring och avgiftning av vissa produkter. Med alla dessa åtgärder tillsammans lyckas drogen döda parasiten.
För att arbeta på parasiten måste klorokin dock komma in i Plasmodium-cellen. Varje enskild cell i parasiten har en cellstruktur, och en av cellens egenskaper är en matvakuol, inneslutna områden där maten som cellen får i sig bryts ner. Det är dessa matvakuoler som klorokinmolekyler samlas i, och läkemedlets effekter uppstår. Forskare tror att läkemedlet hindrar cellen från att samla in giftiga restprodukter från maten och göra dem ofarliga. Cellen dör sedan av de giftiga molekylerna inuti.
Malariapatienter har genom åren fått klorokin och andra antimalariamedel. Parasiten som ursprungligen var mottaglig för läkemedlet utvecklade klorokinresistens som svar på dess effekter. Resistens verkar vara genetiskt ursprung och beror på att vissa parasiter som hade en variation i genetiskt material överlevde klorokinbehandling. Dessa nya versioner av parasiter blev sedan den dominerande typen i områden där klorokinbehandling dödade alla mottagliga Plasmodia. Den farliga formen av malaria, Plasmodium falciparum är resistent mot läkemedlet på många områden, och P. vivax kan också vara resistent.
En förklaring till klorokinresistens är att parasitens gener producerade nya versioner av transportörmolekyler. Dessa transportörmolekyler hjälper till att flytta ämnen, såsom läkemedel, över membranen. En teori om klorokinresistens är att nya versioner av transportörer lyckas skicka tillbaka klorokinmolekyler ur vakuolen för att minska potentiell skada på parasiten. Det exakta sättet på vilket Plasmodium motstår läkemedlets effekter är dock inte välkänt.