De två huvudtyperna av panikstörningsterapi är kognitiv beteendeterapi (KBT) och rationell emotionell beteendeterapi (REBT). REBT anses allmänt vara den första effektiva metoden som skapats för behandling av panikstörningar. KBT utvecklades ur REBT, men tillämpar en distinkt del av REBT som hela ramverket för terapin. Den största skillnaden mellan de två är att REBT tar det tillvägagångssätt som patienten behöver för att förstå vad som ledde till störningen, medan KBT nästan helt fokuserar på att lära sig nya typer av beteenden.
REBT utvecklades 1955 av psykologen Dr. Robert A. Ellis, som ofta anses vara en av de mest inflytelserika psykoterapeuterna i medicinsk historia. Han utvecklade REBT utifrån sin tro att personlighetsstörningar inte var någon typ av klinisk vansinne och kunde botas genom beteendemodifiering. Fram till dess behandlades många patienter som led av panikstörningar och personlighetsstörningar med hjälp av psykoanalys som panikstörningsterapi. Psykoanalys är en typ av terapi som vanligtvis försöker hitta den underliggande neuros som kan orsaka beteendet. Ellis ansåg att psykoanalysen inte gick tillräckligt långt, att patienten inte bara behövde förstå sitt beteende, utan också behövde övervakad ”coaching” för att övervinna beteendet.
De flesta patienter som genomgår REBT uppmuntras först att upptäcka orsaken eller utlösaren av sin panik. När orsaken har fastställts försöker psykologer i allmänhet hjälpa dem att upptäcka varför denna utlösare leder till panik. De olika stadierna av panik utvärderas för att hjälpa patienten att förstå varför rent obehag ofta eskalerar till full panik. Dessutom använder REBT delar av KBT, såsom gradvis exponering för situationer som kan leda till panik, för att patienten ska hitta sätt att förändra sitt beteende och hantera situationen.
När det används som en panikstörningsterapi är KBT inte lika fokuserad på djupt rotade psykologiska problem som REBT. KBT koncentrerar sig vanligtvis på att acceptera att patienten har vissa rädslor, utan att fokusera på varför rädslorna finns. Denna terapi fungerar ibland snabbare än REBT, även om vissa psykologer inte tror att den går tillräckligt långt i försöken att bota patienten. Faktum är att KBT inte nödvändigtvis handlar om att bota rädslan, bara att anpassa ett beteendemönster som gör att patienten kan hantera paniken. Generellt innebär KBT begränsad exponering för situationer som orsakar panik och eskalerar gradvis exponeringen tills patienten kan uppleva situationerna utan panik.
Ibland kan patienter behöva mediciner medan de är involverade i panikångestterapi. I vissa fall kan medicinering bli en permanent del av behandlingen. Droger anses vanligtvis vara en sista utväg och ges vanligtvis bara när paniken är så allvarlig att den har blivit farligt försvagande.