Neurofeedback-terapi är en behandlingsmetod för hjärnsjukdomar som mäter en patients hjärnvågor för att justera dem. Denna justering syftar till att behandla den underliggande sjukdomen i patientens centrala nervsystem. Det finns två generella typer av neurofeedback-terapi – passiv och aktiv. Skillnaden mellan den passiva och den aktiva typen av neurofeedbackterapi ligger i patientens grad av deltagande i processen.
Passiv neurofeedback-terapi använder vanligtvis en enhet som skickar lågenergiradiovågor till patientens hjärna och mäter vågorna som återvänder, vilket gör det till ett tvåvägssystem. Patientens hjärna känner automatiskt av störningen av sin normala signalbearbetning och justeringar, vilket skapar vad terapeuterna hoppas är bättre, mer effektiva vägar. Patienten måste genomgå flera sessioner för att mäta hans eller hennes hjärnvågor, och optimala inställningar upptäcks för att behandla sjukdomen. En populär typ av denna terapi är känd som Low Energy Neurofeedback System (LENS).
Aktiv neurofeedback-terapi tros också kunna koppla om patientens hjärna med aktiv hjälp från patienten. Genom att lära sig att fokusera intensivt på en specifik stimulans, tros patienter få mer kontroll över sina sinnen och bryta de skadliga tankemönster som bekymrade dem tidigare. Under terapiprocessen förses patientens hårbotten med elektroder kopplade till ett elektroencefalogram (EEG) som sorterar, mäter och registrerar de olika typerna av hjärnvågor som produceras i det centrala nervsystemet.
En form av aktiv terapi låter patienten kontrollera ett slags videospel som svarar på betavågorna som produceras av intensiv koncentration. När patienten fokuserar på spelet växer antalet av dessa vågor, och antalet thetavågor som är förknippade med dagdrömmande och sömnighet minskar. En eller flera terapeuter finns till hands för att ge positiv förstärkning när patienten visar större behärskning över sin koncentrationsförmåga. Den spelliknande inställningen är inte den enda metoden som används; terapeuter använder alla typer av visuella och ljudmässiga stimuli för att hjälpa till att hålla patientens uppmärksamhet.
Neurofeedback-terapi har särskilt använts för att behandla Attention Deficit and Hyperactivity Disorder (ADHD). Det har också använts för att hjälpa dem som kämpar med missbruk och humörstörningar som depression och ångest, problem som vanligtvis behandlas med medicin. Förespråkare av neurofeedback-terapi tror också att det kan hjälpa patienter som lider av epilepsi och sömnstörningar, såväl som de som återhämtar sig från stroke och huvudskador. Behandlingens starkaste anhängare tror att den kan producera den typ av hjärnvågor som vanligtvis förknippas med läkemedelsbehandling, vilket minskar behovet av medicinering.
Vissa läkare har ställt frågor om neurofeedback-behandling och hävdat att det inte har funnits tillräcklig forskning för att bevisa dess effektivitet. Andra hävdar att det kan komplettera men inte ersätta läkemedelsbehandling. Trots uppmuntrande data är neurofeedback-terapi fortfarande ett mindre vanligt sätt att behandla problem med centrala nervsystemet, ofta på grund av kostnader. Oavsett om neurofeedbackbehandlingen är passiv eller aktiv låter läkare vanligtvis patienten genomgå 20 till 40 sessioner, en behandling som kan visa sig vara dyr jämfört med kostnaden för receptbelagda läkemedel.
Neurofeedback-terapi går tillbaka till 1960-talet, när forskare vid University of Chicago och UCLA upptäckte att deras testpersoners avslappningsgrad var förknippad med frekvensen av vissa hjärnvågor. Betavågor är de snabbaste, vilket tyder på den mest hektiska hjärnaktiviteten, medan alfavågor indikerade lugnare, mer reflekterande tillstånd. Thetavågor är till och med långsammare än alfavågor och synliga i dåsiga ämnen. Deltavågor är de långsammaste av alla, och ofta förknippade med djup sömn.