Minidatorer är datorer som befinner sig någonstans mellan en mikrodator och en stordator. Tidigare var sådana enheter vanligtvis fristående datorer som var idealiska för användning av små och medelstora företag som behövde mer kraft och minne än vad som kunde erhållas med mikrodatorer, men som inte hade ett behov av resurserna från stordatorer. På senare tid används termen ofta för en server som ingår i ett större nätverk.
Under de tidiga åren av datorteknik användes en hierarki av datorstorlekar och -typer för att definiera vilken driftnivå som behövs för olika typer av applikationer. Nivåerna sträckte sig från de inbyggda systemen som fungerade mer eller mindre automatiskt, till parallella bearbetningssystem som kunde stödja ett enormt nätverk av sammankopplade datorer och utföra ett brett spektrum av uppgifter samtidigt. Minidatorn tenderade att ligga något lågt på den hierarkiska lista, eftersom enheten ansågs vara begränsad i förmåga.
Dess ursprungliga struktur var ett enkelt datorsystem som var utrustat med väsentliga program och funktioner som skulle hantera enkla uppgifter, såsom ordbehandling. Datorn var utrustad med terminaler som gjorde det möjligt att ansluta kringutrustning till systemet, till exempel en skrivare, men den hade vanligtvis inte hårdvara eller mjukvara som gjorde att enheten kunde integreras i ett större nätverk. Om det inte fanns något behov av att använda heltäckande applikationer eller interagera med andra system räckte dock systemet ofta.
Med tiden har konceptet blivit något förlegat. Allt eftersom tekniken har fortsatt att utvecklas har dagens arbetsstationsdatorer tagit på sig många uppgifter som en gång var den exklusiva provinsen för de större och kraftfullare stordatorerna. Stordatorer används fortfarande, även om deras syfte och funktion ofta förknippas med rollen som en stor server för att stödja ett nätverk av arbetsstationer. På samma sätt har minidatorn förvandlats till en server som är idealisk för mindre och mer lokaliserade nätverk.