Sen bindning är en datorprogrammeringsterm som beskriver när ett program kommer åt en del av sin kod för första gången. De flesta program skrivs som text och sammanställs sedan till ett fungerande program. Under denna process verifierar kompilatorn alla anslutningar i programmet för att säkerställa att de är närvarande och i princip korrekta. Med sen bindning har kompilatorn inte tillgång till vissa delar av programmet, så de lämnas åt sidan under kompileringen. När programmet körs läggs koden till efter behov.
Den bindande delen av sen bindning hänvisar till att koppla en del av koden med resten av programmet. Den stora majoriteten av ett program måste vara närvarande och korrekt under sammanställningen. Kompilatorn kör igenom hela programmet för att verifiera att alla anrop går till saker som faktiskt finns och att informationen som returneras är i rätt format. Det betyder inte att programmet fungerar som det är tänkt; det betyder helt enkelt att potentialen finns där.
I ett program som använder sen bindning saknas en del av programmet. Kompilatorn instrueras att i princip ignorera den delen och fortsätta. Ibland är anropen skrivna på ett sådant sätt att kompilatorn inte ens inser att de finns där. Detta kommer i princip att skilja vissa delar av programmet från huvuddelen.
Den främsta anledningen till att använda sen bindning är att förenkla uppgraderingar. Genom att ta ut vissa delar av koden från huvudprogrammet är det möjligt att ändra dessa avsnitt utan att dekompilera och kompilera om programmet. Detta gör också den delen av programmet helt fristående, vilket möjliggör olika typer av åtkomst eller säkerhetsfunktioner.
Även om sen bindning har sina användningsområden, är det en tveksam kodningsmetod. Eftersom programmet tvingas lägga till kod i sista minuten, kommer det att sakta ner hela processen. Programmet kan inte fortsätta förrän det har verifierat att den sena delen finns och fastställt att den fungerar korrekt. Även om denna verifiering bara kan ta en bråkdel av en sekund, måste programmet göra det varje gång det kommer åt den sena delen.
När det gäller att förenkla uppgraderingar fungerar det bra – men det gör också mindre skadliga processer. Att hålla en del av programmet borta från kompilatorn innebär att även små problem, som en transponerad bokstav eller ett extra mellanslag mellan två ord, kan orsaka ett programfel. Av detta och andra liknande skäl är sen bindning ett mindre vanligt alternativ på nyare programmeringsspråk.