Ett Unicode®-typsnitt är den grafiska information som krävs för att visa tecknen som finns i Unicode® universal character set (UCS). Det finns mer än 1 miljon tecken i UCS, som var och en kallas en kodpunkt, och de revideras och utökas kontinuerligt. Av denna anledning väljer många Unicode®-typsnitt att endast tillhandahålla grafisk data för en delmängd av de tecken som kan representeras, till exempel endast västerländska bokstäver och siffror, även om det finns vissa typsnitt som försöker ge visningsinformation för så många tecken som möjlig. I slutändan hanteras kopplingen mellan ett Unicode®-typsnitt och UCS av programvaran som använder tecknen, eftersom det inte finns någon riktig definition för hur typsnitten ska bete sig på programmeringsnivå.
Att använda ett Unicode®-typsnitt innebär att man lämnar över de två elementen som gör ett komplett teckensnitt. Den första är UCS, som är en definition av vilka tecken mappar till vilka specifika siffror. Detta innebär att i UCS skulle det engelska numret 1 representeras i uppsättningen av ett specifikt indexnummer. Detta nummer kan sedan användas för att bestämma indexet i typsnittet för att hitta grafiska data så att tecknet kan återges på en skärm eller skrivas ut på papper. Unicode®-standarderna behandlar endast den underliggande UCS och inte typsnitten eller implementeringen av relationen mellan de två, så detta kan variera från program till program.
Informationen i ett Unicode®-typsnitt kan vara nästan vad som helst som på något sätt fyller rollen att visa eller representera UCS-tecknet. Den grafiska representationen av ett UCS-tecken är känt som en glyf. Glyferna i ett typsnitt kan vara bilder, eller så kan de vara vektordata så att tecknen kan ritas och skalas till vilken storlek som helst. Det finns ingen definition för hur Unicode®-typsnittet behöver implementeras, så det kan också innehålla information för att rendera bokstäver i tre dimensioner (3D), eller till och med ljudsignaturer istället för visuella data.
Det finns några typiska metoder för att implementera komplexa tecken i ett Unicode®-typsnitt, särskilt på icke-västerländska språk där det kan finnas tiotusentals enskilda tecken. Ett sätt är att ge information om hur man kompilerar en enskild glyf från flera element som var och en kan användas i mer än ett tecken. Detta kan tillåta ett typsnitt att innehålla mindre repetitiva grafiska data och istället ersätta det med ett lagersystem för att skapa de unika bilder som behövs.