Potentiell evapotranspiration (PET) är mängden evapotranspiration, eller avdunstning, som kan uppstå om mycket vatten finns i marken, en vattenkälla eller växter. Den faktiska mängden evapotraspiration begränsas av vattenkällan och används för vattenhantering inom jordbruk, byggnader och dräneringsstudier. Det är möjligt att uppskatta denna mängd med hjälp av ekvationer.
Evapotranspiration hänvisar till avdunstning och transpiration som sker. Potentialen avser den totala mängden avdunstning som eventuellt kan uppstå om det finns mycket vatten tillgängligt. I många fall är vatten inte tillgängligt och bevattning blir nödvändig. Genom att beräkna den potentiella evapotranspirationen säkerställs att den nödvändiga mängden vatten används i bevattningsmetoder.
Uppskattningar av PET kan beräknas på tre sätt. Den första ekvationen, Thornthwaite-ekvationen, utvecklades 1948. Penman-ekvationen utvecklades också 1948. Den vanligaste ekvationen är Penman-Monteith-ekvationen som utvecklades 1965, år senare än de två första.
Modellering av PET görs vanligtvis med Penman-Monteith-ekvationen. Detta är standardmetoden som används av Food & Agriculture Organization of the United Nations (FAO). Soil and Water Assessment Tool (SWAT) och Association of Civil Engineers (ASCE) använder denna ekvation som en standardmetod, dock med en eller två ändringar.
För att korrekt uppskatta potentiell evapotranspiration krävs vissa faktorer. Solinstrålning, vindhastighet, dygnsmedeltemperatur och relativ luftfuktighet behövs för att slutföra beräkningen. Dessa faktorer kan förändras dagligen, vilket innebär att den potentiella evapotranspirationen ändras varje gång en faktor ändras.
Denna beräkning är inte exakt, eftersom typen av gröda kommer att förändra det nödvändiga vattnet. Varje växt innehåller stomata som fungerar annorlunda. Stomata är porerna på bladytan som släpper ut vattenånga och syre i atmosfären. Stomata-resistens, eller vattenångans förmåga att passera genom bladet, är en okänd faktor för PET-uppskattning.