Barnkonventionen, även känd som CRC eller UNCRC, antogs av FN den 20 november 1989. Den internationella konventionen skapades för att ge barn grundläggande mänskliga rättigheter, erbjuda hjälp att tillgodose deras grundläggande behov och för att stödja utvecklingen av deras personliga potential. Den beskriver alla barns kulturella, politiska, civila, sociala och ekonomiska rättigheter. Alla nationer som ratificerar konventionen är överens om att hållas till den enligt internationell lag.
Det allmänna syftet med UNCRC är att etablera en enhetlig internationell förståelse av behovet av att barn ska tillåtas grundläggande mänskliga rättigheter utan diskriminering, oavsett social status, ursprung eller övertygelse. Specifikt, områden där dessa rättigheter främjas inkluderar hälsovård, utbildning och utveckling av en säker och hälsosam livsmiljö. Det inkluderar också att informera barn om deras rättigheter och uppmuntra dem att nå sin fulla potential.
Ett internationellt rättsligt instrument, konventionen om barnets rättigheter, angav minimistandarder för skydd av barn och deras rättigheter, oavsett om de är politiska, civila, ekonomiska eller kulturella. Nästan varje nation har antagit detta fördrag om mänskliga rättigheter. Endast Somalia och USA har inte ratificerat konventionen.
FN beskriver konventionens krav i ett dokument som består av 54 huvudartiklar och två protokoll som är valfria. Dessa rättigheter skyddas med minimistandarder inom sociala, juridiska och civila tjänster utöver hälso- och sjukvård och utbildning. De grundläggande mänskliga rättigheterna som skyddas inkluderar skydd mot exploatering och övergrepp, och rätten till liv, överlevnad och förmågan att utvecklas till sin fulla potential.
Genom att upprätta en gemensam referens som ska användas för att säkerställa, utvärdera och följa utvecklingen av mänskliga rättigheter, syftar konventionen till att höja levnadsstandarden för barn över hela världen. Den håller medlemsnationerna ansvariga för sina barns säkerhet och välbefinnande, samtidigt som den erbjuder riktlinjer för att uppnå dessa minimikrav.
Att följa konventionen inkluderar både att ge barn möjligheter och att avstå från alla statliga beslut som äventyrar deras välbefinnande. Medlemsnationer måste regelbundet rapportera till en panel av oberoende experter för att säkerställa att minimikraven i konventionen uppfylls. Denna granskning fungerar som en metod för övervakning och stöd för medlemsnationen.