Veto är ett begrepp i många regeringars och organisationers konstitution. I huvudsak tillåter det en medlem av en regering eller grupp att slå ner en föreslagen åtgärd. Det används oftast i lagstiftningssammanhang, men makten finns även i företagsstyrelser och även inom FN. I många fall är vetotets makt ett exempel på ett system med kontroller och avvägningar som säkerställer att befogenheter delas mellan regeringsmedlemmar.
På latin betyder ordet ”jag förbjuder”, och konceptet går tillbaka till romartiden. Makten ser till att ingen gren av en regering blir för stark, eftersom en annan gren kan åsidosätta dess beslut. Vanligtvis är villkoren för denna befogenhet tydligt angivna i ett styrande dokument, för att säkerställa att befogenheten inte missbrukas.
Ett av de mest välkända exemplen finns i USA. Förslag till lagstiftning börjar i kongressen, och om ett lagförslag godkänns av både kammaren och senaten skickas det till presidenten för godkännande. Presidenten har 10 dagar på sig att granska lagförslaget. Om han eller hon inte gör något går lagförslaget automatiskt över i lag. Presidenten kan också underteckna ett lagförslag, vilket indikerar godkännande, vilket görs med viktig lagstiftning. I andra fall kan han eller hon skriva ”veto” på lagförslaget, vilket indikerar att det inte är godkänt, och lagförslaget skickas tillbaka till kongressen.
Om kongressen inte håller med vetot kan två tredjedelars röst åsidosätta det. Detta säkerställer att en president inte kan godtyckligt döda lagstiftning. Om vetot inte upphävs skrivs propositionen om och lämnas in igen. Vanligtvis anger en president sina skäl för att inte godkänna lagförslaget när det återlämnas till kongressen, så att det kan skrivas om effektivt. Ett relaterat koncept, ”pocket-veto”, uppstår när kongressen ajournerar innan 10-dagarsperioden har förflutit. Om presidenten inte gör något kommer lagförslaget inte att bli lag.
Medlemmar av FN:s säkerhetsråd har också vetorätt, vilket säkerställer att maktbalansen delas bättre mellan medlemsnationerna. Många andra regeringar runt om i världen har anammat konceptet, liksom vissa företag. I alla dessa fall kan ett veto helt enkelt försena det oundvikliga, men det sätter igång diskussioner och förhandlingar, vilket kan göra en svår regel mer angenäm för alla parter.