Anis och fänkål är båda i växtfamiljen Apiaceae men de finns i olika släkten. Båda används som läkemedel och smakämnen, och de smakar likt varandra. Frön från dessa två växter kan ofta användas omväxlande i kulinariska rätter, men endast fänkål har ätbara blad och stjälkar. Även om de ser likadana ut, finns det skillnader i dessa växter som gör dem lätta att skilja från varandra.
Vetenskapligt känd som Pimpinella anisim, anis växer till höjder av 3 fot (0.9 meter) och har långa stjälkar med fjäderlika löv. När den blommar täcks anisplantan med små vita blommor som kommer fram från stjälkarnas ändar. Fänkål, Foeniculum volgare, växer också på stjälkar med små tunna blad, men basen på växten är i form av en lök varifrån stjälkarna kommer fram. Små gula blommor visas på ändarna av stjälkarna, som kan växa till höjder på över 8.2 fot (2.5 meter).
Många av likheterna mellan anis och fänkål finns eftersom dessa växter är i samma familj. De är också släkt med lakrits, dragon, morötter, selleri och hemlock, varav den sista är extremt giftig. Anis och fänkål är båda inhemska i regioner i Europa, Afrika och Mellanöstern som gränsar till Medelhavet, även om anis också växer i hela Asien.
Både anis och fänkål kan ätas, men olika delar av varje planta är ätbara. När det gäller anis kan de små frukterna och fröna ätas eller torkas och användas som krydda. En olja kan också pressas ur frukten och användas för att ge rätter en distinkt smak som liknar lakrits. Många delar av fänkålsväxten är ätbara. Växtens blad, frön, stjälkar och lökar kan ätas råa eller kokta och har en smak som liknar, men mildare, än anis.
Medicinskt används anis och fänkål för väldigt olika ändamål. Anisfrön har använts i tusentals år som ett botemedel mot ihållande hosta, överdriven gas och dålig andedräkt. Alla ätbara delar av fänkålsväxten kan användas som ett antiinflammatoriskt medel, för att behandla magbesvär eller som ett diuretikum.