Vattenkrasse, en grönsak i senapsfamiljen, är släkt med collard och grönkål, men har ett liv långt borta från grönsakerna och fläsket i sydländsk matlagning. Många människor kanske förknippar vattenkrasse med vackra smörgåsar gjorda för te, men det är bara ett område där det lyser.
Vattenkrasse är en europeisk flerårig ört, Nasturtium officinale, som har naturaliserats i USA och som också odlas. Det är inte släkt med blomman som kallas nasturtium. I naturen finns den ofta nära bäckar och bäckar. Den föredrar att växa i grunt vatten och i svalt väder. Vattenkrasse kan startas från frö inomhus och överföras utomhus till bäckbäddar. Den ska skördas innan den blommar, och bör förvaras i kylen, men inte för länge. Det måste tvättas noggrant före användning.
Känd för sin peppriga smak används vattenkrasse som grönsak och som garnering. Den används ofta för att krydda smörgåsar och förekommer ofta i sallader, där den vanligtvis kombineras med grönsaker eller grönsaker som har en mildare smak eller med citrusfrukter. Den kan också vissnas och serveras som en grönsak, användas för att smaksätta klimpar eller salta mousse, eller serveras som ingrediens i soppor som sträcker sig från kinesisk vattenkrassesoppa till kall kräm av vattenkrassesoppa till potatis, purjolök, vattenkrassesoppa.
Vattenkrasse är förmodligen den populäraste av krasseerna och kan för många vara den enda igenkännbara. Andra inkluderar pepparkrasse eller sai yeung choy, Lepidum sativum; vinterkrasse eller gul raket, Barbarea vulgaris; och höglandskrasse eller landkrasse, Barbarea verna. Pepparkrasse odlas främst i nordvästra Europa, där den skördas som groddar. Vinterkrasse är en tålig växt, hög i vitamin C, som växer i Eurasien, Nordafrika och Appalacherna. Landkrasse, till skillnad från de andra krasserna, växer på land och odlas i sydvästra Europa och England.
Historiskt sett användes vattenkrasse för att behandla skörbjugg. Kallas ”St. Patrick’s Cabbage” på Irland, tros det vara en växt som betecknas med termen shamrock. Den grekiske generalen Xenophon fick sina soldater att äta det på 4-talet f.Kr., och romarna försökte det som ett förebyggande av håravfall.