2D-animering är en form av animering där scenen och karaktärerna i animationen skapas i ett 2D-utrymme, snarare än en fullt realiserad 3D-miljö. Dessa animationer kan använda perspektiv och förkortningar, ungefär som 2D-stillbilder, för att skapa en illusion av djup, men använder inte 3D-datorgrafikteknik. Denna typ av animering etablerades till stor del genom traditionella animationstekniker, där bilder ritades på ett tydligt ark som fotograferades en bildruta i taget för att skapa en slutlig animation. 2D-animation kan enklare skapas med hjälp av datorteknik, även om många av de tekniker som används för att rita animationen är ganska lika.
Även kallad tvådimensionell animation, 2D-animation var den primära formen av animering innan tredimensionell eller 3D-animering utvecklades. Den dominerande egenskapen i denna typ av animering är att bilderna som visas och animeras endast finns i ett 2D-utrymme. Detta kan uppnås genom att filma handritade bilder på papper, klara celler eller någon annan plan, tvådimensionell yta. I motsats till detta skapas 3D-animation med hjälp av 3D-mjukvara som gör att animatörer kan skapa digitala modeller av karaktärer och miljöer som finns i ett fullt realiserat tredimensionellt virtuellt utrymme.
Även om olika metoder kan användas för att skapa 2D-animationer, användes traditionella animeringsmetoder i många decennier under hela 20-talet. I traditionell animering, även kallad cel-animation, skapas bilder på genomskinliga ark av acetat som kallas ”cels”, ofta genom att man ritar bilder direkt på dem. Färg kan användas för att ge färg till dessa färgade bilder, varför termen ”bläck och färg” också har använts för att referera till dessa animeringsmetoder. Varje cell fotograferas sedan med en målad bakgrund bakom sig för att skapa en enda bildruta av den slutliga animationen, som vanligtvis spelas upp med cirka 24 eller 30 bilder per sekund.
Modern teknik har gjort 2D-animation betydligt lättare att skapa, även om processen är något liknande. Datorprogram kan skapa en 2D-bild i en fil som fungerar som en virtuell ”cel”, och bilden färgläggs vanligtvis även med sådan programvara. Digitala bakgrunder kan sedan skapas, vanligtvis i ett av flera olika grafikprogram, och ”cellerna” kan sedan läggas över dessa bakgrunder för att skapa varje enskild bildruta. Även om denna form av 2D-animering fortfarande är ganska tidskrävande att skapa, är den ofta något lättare och mer ”förlåtande” för animatörer än traditionella metoder.