Pointillism är en målningsteknik som innebär att man lägger till mycket små prickar eller streck av färg på en duk. Termen ”pointillism” var faktiskt ett nedsättande uttryck som myntades av kritiker av denna målarstil på 1880-talet; tekniskt sett anses pointillistiska konstverk vara i den neo-impressionistiska målarskolan. Ett av de mest kända exemplen på pointillism finns i målningen Sunday Afternoon on the Island La Grande Jatte, målad av Georges Seurat i slutet av 1880-talet. Pointillistiska verk är ganska distinkta och optiskt sett är de väldigt intressanta eftersom de förlitar sig på ögat och sinnet.
Genom att separera färg i små färgprickar bryter konstnärer sina färger i sina mest grundläggande element. På nära håll kan en pointillistisk målning se lite förvirrande ut, men när betraktaren backar hamnar bilden i fokus. Detta beror på att ögonen och sinnet samarbetar för att blanda färgprickarna till en jämn bild, ungefär som människor tolkar pixlar på en datorskärm som en enda bild. Pointillism är faktiskt väldigt lik den cyan magenta gula nyckeln, eller svart (CMYK) tryckprocess som används för att producera många tryckta material; detta kan ses genom att förstora en sida i en tidning för att se de individuella färgprickarna som ögonen och hjärnan slätar över.
Förutom Georges Seurat leddes den neo-impressionistiska rörelsen av Henri-Edmond Cross och Paul Signac, två konstnärer som arbetade i slutet av 19-talet. Denna konstskola kan ha härletts från skolan, men den utökade radikalt de begrepp som impressionisterna sysslade med. Neo-impressionistiska verk kännetecknas av ovanliga och intressanta användningar av färg, former och linjer, vilket gör dem mycket igenkännliga för studerande i konsthistoria. Den impressionistiska rörelsens banbrytande arbete när det gäller användningen av ljus, motiv och färg lade verkligen en väg för neo-impressionisterna att följa, men de tog det längre och tänjde på målningens gränser.
Pointillism kan också ibland kallas divisionism eller kromoluminarism, med hänvisning till de termer som Seurat själv använde. Seurat trodde att måleri och konst kunde närma sig vetenskapligt, att förlita sig på reglerna för optik och perception för att tillföra dynamik och känsla till hans arbete. Målaren insåg också att användningen av varma färger kunde få en pjäs att kännas mer vänlig och glad, medan mörka färger och taggiga linjer helt kunde förändra stämningen i en pjäs.