Bentos är djur som lever på eller under havsbottnen, i det som kallas den bentiska zonen. De kan kontrasteras med plankton, som är fritt flytande. Några vanliga bentosdjur är olika havsmaskar (särskilt havsnålar), sjögräs (en typ av blommande växter), musslor, ostron, havsgurkor (en typ av tagghudingar), spröda stjärnor, havsanemoner, havsstjärnor, havssprutor (manteldjur) , nakensnäckor (blötdjur) och olika räkor och räkliknande kräftdjur, för att nämna några.
Tillsammans med de makroskopiska bentos som listas ovan finns extremt rikliga mikroskopiska bentos, inklusive vattenbjörnar (tardigrades), nematoder (det vanligaste flercelliga djuret på jorden), gastrotrichs, små kräftdjur som copepoder, foraminifera (vanliga protister), kiselalger och diverse amöboider, ciliater och flagellater. Eftersom ljus tenderar att vara sämre på havsbottnen än på ytan, och nästan saknas på djup under 200 m (656 ft), fokuserar grunden för bentos näringskedja mer på döda djur och växter som faller uppifrån än aktiv fotosyntes.
Bentiska organismer täcker hela ytan av haven, även om de är mycket sällsynta på platser utanför kontinentalsocklarna. Vissa bentos är anpassade för att leva nära stranden, även i tidvattenområdet, där de kan hålla sig utanför vattnet i timmar i sträck tack vare speciella anpassningar. Andra, som sjögurkor, är anpassade för att leva i havens mörkaste djup. Djuphavsbentosen är bland de mest ovanliga och inkluderar encelliga organismer över en tum i diameter som kan lämna spår, gigantiska havsanemoner upp till 2 m (6 fot) i diameter och gigantiska isopoder (relaterade till pillerbuggar) storleken på huskatter. Vissa av dessa bentiska organismer är mycket dåligt förstådda, och forskning om dem pågår.
Alla organismer i världen är helt beroende av bottenlevande organismer för att överleva. Dessa organismer rör upp och förtär kadaverna av djur som sjunker till botten och utsöndrar dem som avföring, som löses upp till näringsämnen som förs tillbaka till ytan igen i uppväxten. På detta sätt byggs inte kol upp på botten av havet utan att det förs tillbaka igen. Annars skulle allt världens kol under miljontals år bindas i djuphavet, vilket inte lämnar något för någon form av liv.