Konserten uppstod först som en musikalisk form under barocken, till en början som concerto grosso av kompositörer som Arcangelo Corelli och Antonio Vivaldi där en grupp instrument skulle spela mot bakgrund av en continuo. Konserten utvecklades senare i form av ett enda instrument som spelade i dialog med eller i opposition till orkestern. Soloinstrumentet under barockperioden skulle vanligtvis vara oboe, flöjt eller trumpet, men vid Wolfgang Amadeus Mozarts tid introducerades klarinetten i orkestrar och började presenteras som soloinstrument. Klarinettkonserten skrivs normalt i tre satser, den första och tredje är snabba satser med en långsam sats mellan dem. Klarinettens mjuka, fylliga klang gör att den kan kombineras bra som soloinstrument i ett samtal med orkestern, och flera kompositörer har skrivit verk i denna form.
Mozart insåg instrumentets potential när han hörde den välkände klarinettisten Anton Stadlers spel och skrev därefter en klarinettsonat och en klarinettkonsert. Mozarts klarinettkonsert kännetecknas av en dialog mellan soloinstrumentet och orkestern som lyfter fram samspelet med orkestern snarare än att förlita sig på klarinettens soloframförande. Under romantiken visar de två klarinettkonserterna skrivna av Carl Maria von Weber i början av 19-talet klarinettens räckvidd genom att inkludera uppåtgående språng och snabbt stigande passager.
På 20-talet uppmärksammades klarinettkonserten av en mängd olika tonsättare som närmade sig formen på olika sätt. Klarinettkonserten av Carl Nielsen är skriven som en sats, även om den har fyra avsnitt som växlar mellan snabbt och långsamt. Verket tar formen av en kamp mellan soloinstrumentet och orkestern och är ett rastlöst, oroligt verk som avslutas med ett lugnare långsamt avsnitt.
Ett av 20-talets mest anmärkningsvärda verk är klarinettkonserten av Aaron Copland, som skrev verket åt jazzklarinettisten Benny Goodman och inkluderade många referenser till jazz i konserten. Copland kommenterade att det var svårt att få fram jazzeffekter med hjälp av en orkester utan en stor slagverkssektion och han använde sig av slagverkseffekterna från andra instrument, som harpan och basen. Ett exempel från 21-talet är däremot Magnus Lindbergs klarinettkonsert, som är skriven i en sats som innehåller musikaliska referenser till andra verk och låter soloklarinettisten visa musikalisk virtuositet.