De två huvudsakliga olika harpteknikerna är plockning och slag, som båda refererar till metoden som används för att producera tonerna på instrumentet. Dessa två olika tekniker har var och en underteknik förknippad med dem som är specifika metoder för att utföra en plockning eller slag. Olika harptekniker relaterade till den exakta metoden som används för att plocka strängarna inkluderar xylotekniken, pincetekniken och nageltekniken. Andra möjliga harpatekniker som kan klassificeras som undertekniker inkluderar slagspel och spelande av ”pdlt”.
Harpor är stränginstrument, vilket innebär att bruset skapas genom att man plockar eller slår på strängarna på instrumentet i olika kombinationer för att skapa en låt. Plockningstekniker kräver att spelarens fingrar rör vid strängarna som ska spelas innan de producerar tonerna, ibland bokstavligen böja strängen som förberedelse. Slående tekniker kräver att spelarens fingrar svävar över tonerna de ska spela. Ljudet produceras antingen genom att plockfingret släpper strängen eller att det slående fingret slår mot det.
Plockningsharpatekniker utövas av de flesta spelare, särskilt de som är intresserade av att spela klassisk musik. I den här metoden tar det mer tid att plocka en enskild ton än med slagteknikerna, men plockning är en mer systematisk metod för att spela instrumentet. Det ger också möjlighet att kontrollera hur mycket strängen dras åt innan den släpps, vilket kan ge skarpsinniga spelare kontroll över tonen och volymen. ”xylo”-tekniken kräver att spelaren placerar fingrar från vänster hand på strängen och plockar med höger, vilket skapar en ”poppande” ton som låter som en xylofon. Ett annat exempel på en plockningsunderteknik är ”pince”-tekniken, en tvåfingrad nypning av strängen som spelas.
Slående är den minst vanliga av de två huvudsakliga harpteknikerna, och den är i allmänhet mer lämpad för folkmusik. Fördelen med denna teknik är att händerna är friare att röra sig runt harpan än med plockningstekniken. Detta gör att strängar ofta kan spelas med mer flyt och komfort, eftersom fingrarna inte behöver greppa strängarna innan de spelar tonerna. En underteknik för att slå är ”spiktekniken”, där strängarna slås med spelarens naglar. Att spela en harpa nära soundboarden kallas ”pdlt”, vilket ger ett ljud som liknar en gitarr.