National Industrial Recovery Act är ett stycke lagstiftning som antogs i USA 1933 som en del av president Franklin D. Roosevelts New Deal. Denna djärva och kontroversiella lagstiftning gav presidenten en svepande makt att reglera och kontrollera industri och näringsliv för att stimulera ekonomin och minska arbetslösheten. Bestämmelser i lagen förbjöd barnarbete, definierade maximal arbetstid, fastställde en minimilön och skyddade kollektiva förhandlingsrättigheter. Den avsatte också 3.3 miljarder US-dollar för offentliga arbeten.
Enligt lagen upphävdes antitrustlagarna, vilket gjorde det möjligt för monopol och karteller att verka. Presidenten och hans rådgivare, som agerade under tron att okontrollerad konkurrens var delvis ansvarig för den stora depressionen, använde bestämmelserna i National Industrial Recovery Act för att tvinga fram samarbete mellan företag och eliminera metoder som gav ett företag en orättvis fördel framför ett annat. Företagen uppmanades att utarbeta koder för god sed, branschövergripande policyer som reglerar löner, prissättning och praxis. Den nybildade National Recovery Administration (NRA) ansvarade för att övervaka utarbetandet och implementeringen av dessa koder.
Efter att koderna hade upprättats skickades de till Vita huset för godkännande. Koder måste vara inkluderande och får inte diskriminera småföretag eller hindra handel. Branscher som uppfyller kraven uppmuntrades att visa skyltar som visar en blå örn, NRA:s logotyp och meddelandet ”Vi gör vår del.”
Nya arbetslagar infördes för att jämna ut villkoren och förneka alla företag en orättvis fördel. Ett tak för arbetade timmar tvingade arbetsgivare att anställa fler arbetare, och en minimilön säkerställde att arbetarna hade verklig köpkraft. Lagen uppmuntrade också kollektiva förhandlingar med avsikten att använda fackliga åtgärder snarare än överdriven reglering och inspektion för att kontrollera industrin.
Bestämmelserna om offentliga arbeten i National Industrial Recovery Act syftade till att ytterligare minska arbetslösheten genom att införa en aldrig tidigare skådad nivå av offentliga utgifter för vägar och andra infrastrukturprojekt. Motorvägar, järnvägar, skolor, sjukhus, domstolsbyggnader, postkontor, vattenreningsverk och dammar byggdes.
Lagen var dock vida impopulär och nådde endast begränsad framgång. Företag ogillade de begränsningar som lagen satte på arbetskostnader och prissättning. Fackföreningar ansåg att även om det markerade vissa framsteg för arbetare, gick det inte tillräckligt långt och gynnade fortfarande arbetsgivaren. Finansieringen av projekt för offentliga arbeten sipprade igenom för långsamt för att få effekt på sysselsättningen och ekonomin. År 1935 fann ett beslut av högsta domstolen att reglerna för god praxis var grundlagsstridiga, och användningen av dem upphörde.