Stenkorall eller äkta korall är en organism i ordningen Scleractinia. Organismer i denna ordning får sitt namn från sina skelett, som är sammansatta av härdat kalciumkarbonat som kan få korallen att kännas som sten. Medan en korall lever är skelettet täckt av ett mjukt lager av levande material, men efter att koraller dör är deras härdade skelett tydligt synliga.
Organismer i denna ordning kan delas in i två grupper: koloniala och ensamma. Kolonial stenig korall bildar kolonier som utvecklas till de fantastiska former många människor förknippar med korallrev. Ensamma steniga koraller lever inte tillsammans i kolonier, och många av dem är också fritt flytande.
När det gäller en koloni av steniga koraller, skapas det hårda skelettet av många individer som kallas polyper, som arbetar tillsammans för att bygga skelettet. Koraller kan växa asexuellt genom knoppning, en process som delar upp polyperna till kopior av sig själva, och kolonier kan också växa genom att smälta samman med närliggande kolonier. Steniga koraller är också kapabla till sexuell reproduktion, vilket vanligtvis åstadkoms genom att släppa ut ägg och spermier i havet, där könsceller kan bildas när ägg och spermier kommer i kontakt med varandra. När det gäller stenig korall som växer till kolonier kan könscellerna starta nya kolonier.
Steniga koraller kan också delas in i zooxanthellate och non-zooxanthellate koraller. Zooxanthellatkoraller bildar symbiotiska relationer med alger som lever inuti korallskelettet, vilket ger energi till kolonin. Icke-zooxanthellate koraller, som du kanske föreställer dig, litar inte på alger för mat. I båda fallen tillhandahåller polyperna också sin egen mat, med hjälp av specialiserade strukturer som kallas soptentakler för att gripa bytet när det driver förbi på strömmen.
Ett antal grundläggande former av steniga koraller kan observeras i havet, inklusive grenkoraller, pelarkoraller, bordskoraller, älghornskoraller, koraller med koraller, massiva koraller, massiva koraller och lövkoraller, som bildar sammankopplade virvlar och materialplattor. Alla steniga korallarter vidhäftar ett stenigt eller hårt substrat, och när en korall väl är etablerad kan den vara extremt svår att lossna.
Koraller är inte osårbara. De kan skadas av kraftiga stormar och turbulent vatten, och de utsätts också för korallblekning, ett fenomen som kännetecknas av förlusten av zooxanthellatalger som försörjer många arter. Koraller kan också skadas av grov hantering, som till exempel när människor rör vid den sammetslena ytan på levande koraller, även om vissa koraller har stickande celler att slå tillbaka med. Global uppvärmning, hål i ozonskiktet och näringsföroreningar bidrar också till problem med många korallarter, vilket leder till att vissa forskare fruktar att världens steniga korallbestånd kan vara i allvarlig fara.