Ett bevingat dödshuvud är ett motiv som är vanligt förekommande på gravstenar, särskilt de som dateras till omkring 17- och 18-talen. Detta motiv förekommer också i vissa konstverk, antingen som ett centralt element eller som ett accentverk. Innebörden av den bevingade dödens huvud varierar beroende på sammanhanget, men det är säkert att anta att det är tänkt att vara ett memento mori, som påminner betraktaren om dödens oundviklighet.
De grövsta bevingade dödshuvudena är helt enkelt skallar med tomma hålor och grinande tänder, med vingar etsade på vardera sidan av skallen. I vissa fall kan korsade ben stödja skallen. Mer sofistikerade versioner har dödskallar med fler detaljer, eller huvuden med mer kött på dem. I vissa fall kan huvudet vara monterat över en hög med ben, eller en påse som tydligt innehåller mänskliga kvarlevor. Vingarna kan vara stora eller små, utsmyckade med fina detaljer eller mycket enkla, allt beroende på skaparens smak.
För vissa människor är den bevingade dödens huvud helt enkelt en påminnelse om den hastighet med vilken döden kan närma sig, med det tillagda budskapet att tiden går fort. Det kan också representera idén om själens flykt, speciellt när den är inhuggen i en gravsten, med vingarna som antyder en passage till himlen. Andra tänker på symbolen som en visuell representation av kroppens död åtföljd av förnyelsen av anden, vilket tyder på att själen lever vidare även efter att kroppen är borta.
Sådana motiv är mycket vanliga på puritanska gravar, eftersom puritanerna ogillade visuella representationer av religiösa teman som kors, änglar och helgon. Så sent som på 19-talet hade man också helt enkelt smak för det makabra i gravutsmyckning, vilket förklarar varför man ser gigantiska dödsänglar skymta över gravar på äldre kyrkogårdar. Den bevingade dödens huvud skulle ha tjänat som en enkel och vältalig påminnelse om dödens närvaro.
I konstverk som målningar kan den bevingade dödens huvud inkorporeras i en större allegorisk berättelse som utspelar sig på duken. Vissa artister har också inkluderat nya tag eller parodier på temat, som dödens huvuden på djur eller hela bevingade skelett. Även om dessa teman kan verka lite mörka och intensiva för moderna åskådare, var döden ett vanligt och accepterat tema inom konsten under hela 19-talet, och förutom att de användes för att representera bokstavlig död, symboliserade döden också tid, förnyelse och en variation av andra teman.