Sedan starten i USA av IDEA (Individuals with Disabilities Education Act) på 1970-talet har det varit mycket debatt om hur man effektivt utbildar barn med särskilda behov. Vissa hävdar att specialpedagogiska elever bör tillbringa sina skoldagar i ett särskilt resursrum utformat speciellt för dem, medan andra hävdar att det bästa alternativet för elever med särskilda behov är inkludering, som placerar eleven i det vanliga undervisningsrummet under hela skoldagen. Förespråkare av inkludering hävdar att det tillåter eleven att umgås med lämplig åldersnivå, minskar socialt stigma och ger specialpedagogiska elever samma utbildningsmöjligheter som vanliga utbildningsstudenter.
Tanken på full inkludering – specialpedagogiska elever som vistas i det vanliga klassrummet hela skoldagen – har mötts av skepsis från många människor. Kritiker hävdar att full inkludering tar bort värdefulla resurser från specialpedagogiska eleven, såsom resursrum och specialpedagogiska assistenter som datorer och andra boenden. Klassrummet för vanlig undervisning kommer ofta inte att vara utrustat med dessa värdefulla resurser, vilket försätter specialundervisningseleven i underläge. Dessutom är vanliga klasslärare ofta underförberedda eller orustade för att hantera behoven hos många specialpedagogiska elever under hela skoldagen. Genom att placera en student i en helt inkluderande miljö kanske den studenten inte har tillgång till specialpedagogik som är bäst utrustad för att hantera deras behov.
Förespråkare för inkludering hävdar att specialpedagogen har rätt att tillbringa sin dag i det vanliga klassrummet och inte ska behöva ”tjäna” sig ut ur ett specialundervisningsklassrum. En alternativ teori som kallas mainstreaming placerar eleven i klassrummet för allmän utbildning endast för vissa ämnen, eller under en del av skoldagen men inte andra. Förespråkare för inkludering hävdar att mainstreaming inte går tillräckligt långt för att ge specialpedagogiska elever samma utbildning som vanliga pedagogiska elever, och hävdar vidare att denna teknik förstärker socialt stigma. Inkludering skulle undvika ett sådant scenario, vilket skulle ge specialpedagogen normal socialisering och tillgång till en likvärdig utbildning.
Debatten om hur man bäst utbildar specialpedagogiska elever finns än idag. Både mainstreaming- och full inkluderingstekniker används i skolor i hela USA, och varje metod kan användas effektivt, förutsatt att varje enskild specialpedagogisk elev utvärderas korrekt och bedöms regelbundet. Skolor måste utveckla en individuell utbildningsplan (IEP) för specialpedagogiska elever, och den bästa metoden för att inkludera eleven i det allmänna klassrummet diskuteras vid IEP-planeringsmötet.