”I sak” är en term som har sina rötter i lagen: en domare kan, efter att ha granskat det material som är relevant för en rättegång, avkunna en dom som inte baseras på procedurfrågor eller andra tekniska aspekter, utan strikt på fakta som införts i bevisningen och lagen som den är tillämplig på dessa fakta. En domare som avgör ett mål i sak anser att eventuella tekniska eller processuella frågor som har tagits upp antingen är behandlade eller irrelevanta. Syftet med att avgöra ärenden på detta sätt är att säkerställa att rättvisa skipas, snarare än att belöna eller straffa en av parterna orättvist på grund av att förfarandekraven följs eller inte följs.
Konceptet att avgöra rättsfall i sak har sitt ursprung i engelsk rätt, där man förstod att en strikt tillämpning av common law ibland kan leda till orättvisa beslut. Ett populärt exempel på detta är förekomsten av tidsfrister för att lämna in motioner — det faktum att en part i ett mål, eller hans advokat, ska straffas med automatisk förlust av ett mål för en relativt ringa överträdelse är motsatsen till begreppet rättvisa eller orättvisa. . Detta betyder inte att lagen i sig åsidosätts, eller att procedurmässiga och tekniska krav ignoreras; snarare innebär det att själva målet avgörs enbart på bevisningen och lagens tillämpning på bevisningen, och eventuella konsekvenser för tekniska och processuella fel kommer att administreras utanför det specifika fallets ram. Att avgöra ärenden i meriter förstärker idén att lagen inte är en uppsättning kryphål och tekniska detaljer som vägs mot den genomsnittliga medborgaren, utan en resurs tillgänglig för att garantera rättvisa för alla.
Ett annat område som alltmer har införlivat ”på meriter” i sin vokabulär är affärsvärlden, särskilt när det gäller konceptet konkurrens. Det finns en hel del kontroverser om konkurrenstaktik och -strategier som används av företag som är dominerande, antingen på en geografisk eller industriell marknad, där fokus ligger på huruvida ett visst konkurrensbeteende främjar eller skadar konkurrensen. Detta koncept försöker utvärdera sådant beteende på dess effekter snarare än på dess form. Att till exempel marknadsföra ”förlustledare” för att locka kunder till en butik är en accepterad praxis som används av många företag. När man överväger konkurrensstrategier på meriter kan dock användningen av förlustledare ibland ses som skadlig om användningen av strategin tvingar konkurrensen ur verksamheten, särskilt om det kan visas att den dominerande konkurrenten missbrukade sin dominans.
Kontroversen uppstår om det faktum att vissa nationer som har lagstiftning som kodifierar konkurrenspolitiken överväger formen av en konkurrenspraxis, medan andra överväger dess effekt. När formen är den främsta faktorn, så länge som en viss strategi är laglig, kan alla aktörer på en marknad använda den, även om det innebär att vissa mindre konkurrenter kan drivas bort från marknaden. Andra nationers policy och lagstiftning är tvetydig, vilket gör det svårare för företag att formulera uppförande med acceptabla juridiska parametrar.
Det finns fortfarande kontroverser, eftersom konsensus om vad som är bra eller dåligt för konkurrensen är svårt att nå. I fallet med en förlustledare, till exempel, finns det legitim oenighet om när konkurrensen har skadats. Vissa menar till exempel att det är en oacceptabel skada för konkurrensen att driva ut konkurrenterna, medan andra menar att en stark konkurrens oundvikligen kommer att driva ut mindre effektiva aktörer från marknaden. ”På meriter” är alltså en fras som används både i lagen och i näringslivet för att beskriva en process för beslutsfattande inriktad mot att uppnå rättvisa.