Vild morot, Daucus carota, är en växt med ursprung i Europa och Asien som har introducerats i andra delar av världen, inklusive Nordamerika där den har naturaliserats och växer vilt. Det finns vanligtvis i alla amerikanska stater utom Alaska och Hawaii, och hela Kanada utom Alberta och territorierna. Vild morot trivs i många jord- och fuktförhållanden och växer lätt där den naturliga växtligheten har störts. Det klassas som ett skadligt ogräs i många områden där det växer.
Vanliga namn för Daucus carota, förutom vild morot, inkluderar fågelbo, biskopsspets och, i Nordamerika, drottning Annes spets. I Europa syftar drottning Annes spetsar på Anthriscus sylvestris, även kallad kopersilja. Vild morot är en medlem av familjen Apaiaceae, även kallad Umbelliferae, och är nära besläktad med palsternacka och persilja. Det var förfadern till den välbekanta inhemska moroten, som botaniskt anses vara en underart av Daucus carota.
Vild morot är vanligtvis en tvåårig växt, vilket betyder att den växer under två säsonger. I vissa områden kan den leva i mer än två säsonger och anses då vara en kortlivad perenn. Det första året sätter växten en rosett av långa, finfördelade blad, som starkt liknar toppen av inhemska morötter. Under rosetten växer en lång seg rot. Roten doftar som den odlade moroten men är mycket segare och mindre smakrik.
Under sitt andra år får den vilda moroten en grenad stam, som kan bli upp till 40 tum (cirka 100 cm) hög. Bladen som växer runt stjälken och grenarna är delade och spetsiga, precis som rosettens. Alla blad är något håriga, liksom stjälken.
Vilda morotsblommor är vanligtvis vita och består av buketter samlade till en stor, rund, platt blomma som kallas en skärm. Blommorna är ibland rosa färgade och har en enda röd eller lila blombukett i mitten. När blomman väl har befruktats, kryper den gradvis ihop sig till en torr, trasslig boll. De små gråbruna fröna klänger sig fast vid de torra tovorna. De har taggar som gör att de kan överföras till pälsen eller fjädrarna på alla djur eller fåglar som borstar mot den torra blomman.
Växten är mycket vanlig i gamla betesmarker, längs vägkanter och överallt där annan växtlighet har störts. När den förekommer nära planteringar av inhemska morötter kan den hysa skadeinsekter som angriper den inhemska morotsgrödan. Den sprider sig så lätt att den vilda moroten anses vara ett skadligt ogräs i många områden.