Mens rea är en juridisk term som hänvisar till ett ”skyldigt sinne” eller avsikten att begå ett brott. Denna avsikt att orsaka skada eller bryta mot lagen kan vara den särskiljande faktor som skiljer ett straffrättsligt ansvar från mål om civilrättsligt ansvar. Mens rea hjälper också till att fastställa graden av skuld och därmed straffens stränghet i brottmål.
I många rättssystem måste det finnas både ett fysiskt element, actus reus, och ett mentalt element, mens rea, för att utgöra en brottsanklagelse. Detta mentala element är dock inte en enkel fråga om att vara skyldig eller oskyldig. Det kan gälla uppsåt att begå brottet; avsikt att begå ett separat brott som resulterade i ytterligare skada, hänsynslöshet; eller brottslig vårdslöshet. Tänk till exempel ett fall där någon dog till följd av en annan persons agerande. Den anklagades tankesätt, eller förekomsten av mens rea, kommer att hjälpa till att avgöra brottets svårighetsgrad, vilket gör att en domstol kan döma döden antingen mord, dråp eller en ursäktlig, laglig olycka.
I ett mordfall skulle åklagaren behöva bevisa att den åtalade hade illvilliga överväganden, den allvarligaste typen av mäns rea i ett mordfall. Detta kan inkludera avsikten att döda, avsikten att orsaka allvarlig kroppsskada, önskan att begå ett brott i vetskap om att det kan leda till mord, eller hänsynslöshet mot människoliv. Dråp, ett mord med en lägre grad av skuld än mord, kan bedömas frivilligt eller ofrivilligt beroende på det mentala elementets karaktär. Under frivilligt dråp fanns ett uppsåt att döda, men någon faktor, som provokation, gör mördaren mindre skyldig.
I ett fall av ofrivilligt dråp dödar den åtalade personen oavsiktligt någon medan han begår en olaglig handling. I denna situation gäller det mentala momentet den andra olagliga handlingen, men övergår till mordet, vilket gör den tilltalade mer klandervärd än vid en ursäktlig olycka. En ursäktlig olycka är inte straffbar eftersom det inte fanns någon mensrea och dödsfallet inträffade medan den ansvarige iakttog normal försiktighet och inte bröt mot några lagar.
Att testa för mens rea i domstol kan falla under någon av tre kategorier: subjektivt test, objektivt test eller en kombination av de två, kallat hybridtest. Ett subjektivt test uppstår när bevis lämnas in för att bevisa ett skyldigt tänkesätt, såsom den tilltalades erkännande eller en dagbok som beskriver den tilltalades önskan att medvetet begå ett brott. Ett objektivt test av ett skyldigt tänkesätt avgör om en rimlig person skulle ha kopplat den anklagades handlingar med skada eller lagbrott. Ett hybridtest är användbart för att samla tillräckligt med bevis på ett skyldigt sinne eller bevisa försummelse, vilket kan vara tydligt när det inte finns några subjektiva bevis på förutsättning, men det objektiva testet visar att en normal person skulle ha förutsett brottet. Om en person inte har normala resonemangsförmåga, på grund av ålder eller psykisk sjukdom, kan ett skyldigt sinne ofta hävdas att det inte existerar.
Även om bevis på ett mentalt element vanligtvis behövs för att bevisa straffansvar, kräver strikt ansvarsfall inte bevis på avsikt. Mål om strikt ansvar gäller vissa brott som kan bestraffas oavsett den åtalades tänkesätt, till exempel fortkörning. Om det bevisas kan dock förekomsten av mens rea höja straffet för ett sådant brott.