Lagstiftningshistoria är en juridisk term som används för att beskriva allt material som skapas under processen för att göra ett lagförslag. Juridiska forskare och politiker kan ibland använda lagstiftningshistoria för att ursäkta avsikten bakom en äldre lag. Denna praxis är något kontroversiell, och även om den är fritt tillåten i vissa regioner, är den starkt ogillad i andra.
Lagförslag, åtgärder och lagar uppstår i allmänhet inte bara. För det mesta skapas ett förslag till lag eller ett lagförslag som ett resultat av en utredningsprocess som avgör om behovet finns av lagen, vad lagens räckvidd ska vara och hur mycket genomförande, verkställighet eller verkställighet kommer att kosta. All dokumentation som genereras för att fastställa dessa faktorer betraktas som lagstiftningshistoria.
Många lagstiftare bildar kommittéer för att utreda eventuella lagförslag. Dessa kommittéer gör omfattande efterforskningar och lämnar tillbaka rapporter till lagstiftaren som beskriver deras resultat. Kommittérapporter anses vara en oerhört viktig del av lagstiftningshistorien, eftersom de vanligtvis baseras på data snarare än politiska tillhörigheter eller partiställning. Vissa experter citerar kommittérapporter som den mest inflytelserika typen av lagstiftningshistoria.
Texten till lagförslag och eventuella ändringar betraktas också som en del av lagstiftningshistorien. För den som vill tolka lagförslaget vid ett senare tillfälle börjar utredningen ofta med en noggrann granskning av hur ett lagförslag är formulerat. Juridiska forskare kan ibland argumentera i åratal om avsikten som skapas av var ett skiljetecken, som ett kommatecken, sätts. Texten i propositionen ses som mycket viktig för att fastställa avsikten.
Andra former av lagstiftningshistoria kan inkludera kommentarer eller vittnesmål från lagförslagets sponsorer och utskrifter av utfrågningar om lagförslaget. Dessa anses vara mindre användbara historieformer för att fastställa avsikter, eftersom politik och personliga motiv spelar en stor roll i vittnesmål under förhörsprocessen. Även om de ofta är belysande, används dessa områden med lagstiftningsbakgrund sällan för att bygga upp ett uppsåt.
Domare, politiker och jurister kan alla använda denna typ av historia som ett sätt att tolka lagen. I vissa regioner välkomnas och till och med uppmuntras denna praxis. I USA har flera viktiga rättsfall antytt att användning av lagstiftningshistorik inte är acceptabelt och till och med kan vara farligt. I uttalanden mot denna praxis antyder belackare att debatt och vittnesmål inte är en ersättning för själva lagtexten, och det är för lätt att hitta delar av lagstiftningshistorien som stöder alla argument.