Hyresrättsinnehavarens ansvar avser vilket ansvar en person har som besitter fast egendom, vare sig genom uthyrning eller ägande, om någon skulle skadas på sin fastighet. Innehavaren av fastigheten kan definieras som markägaren, arrendatorn eller båda, beroende på omständigheterna kring skadan. En fristående entreprenör som arbetar på fastigheten kan också hävdas vara innehavare av marken om skadan inträffar runt deras arbetsområde. Hyresgästernas ansvarslagar har diskuterats och förändrats under åren i syfte att göra reglerna och förordningarna tydligare.
Den första lagen som användes för att reglera bostadsrättsinnehavarnas ansvar var sedvanelagen som slog fast att markägaren inte hade något ansvar gentemot den som skadades på sin fastighet. Common law gav inget skydd eller ersättning för den skadade. Så småningom ledde bristen på bestämmelser som gjordes för ersättning lagstiftare att utveckla officiella regler för att skydda den skadade. Dessa lagar skulle också göra markägarna ansvariga för att ersätta den skadade.
Occupiers’ Liability Act från 1957 var den första lag som skapades som höll markägaren ansvarig för skadorna. Lagen fastställde att för att markägaren skulle kunna hållas ansvarig för skadan måste det föreligga ett defekt eller farligt skick på fastigheten som var orsaken till skadan. Markägaren måste med andra ord vara försumlig och lämna sin egendom i farligt skick för att kunna ställas till svars för bostadsrättshavarens ansvar. Denna handling gjorde också skillnaden mellan en besökare och en inkräktare och gav endast rätt till ersättning till besökarna. De definierade en besökare som någon som hade fått, uttryckligen eller underförstått, tillstånd att vara på fastigheten.
Efter mycket debatt beslutades denna lag att den inte gick tillräckligt långt för att skydda den skadade, så Occupiers’ Liability Act från 1984 antogs. Denna lag var utformad för att nu omfatta inkräktare för att kunna få ersättning om de skadas. Denna handling tillade också mer detaljer om hur försumlig ockupanten måste vara för att kunna hållas ansvarig. Där anges att för att kunna ställas till svars under ockupantansvar måste innehavaren veta, eller borde ha vetat, att faran fanns innan personen skadades, och att de också måste veta att personen är nära faran och inte varna dem för risken. Denna lag fastställde att en person förväntar sig en viss skyddsnivå när de befinner sig på någon annans egendom.