Självkänsla och kommunikationsfrågor studeras ofta tillsammans inom psykologin, eftersom korrelationer ofta kompletterar varandra i mänskliga känslor och beteende. Många psykologer tror att individer som lider av någon typ av osäkerhet eller bristande självkänsla också lider av dålig kommunikationsförmåga. Man tror att otillräcklig kommunikation mellan barn och vuxen, eller mellan syskon, kan leda till oförmåga att verbalt kommunicera med främlingar, få vänner och bli självförsörjande. De flesta terapeuter och kommunikationsrådgivare tror att självkänsla och kommunikationsförmåga kan förbättras över tid genom att använda traditionell terapi samt medicinering i vissa svåra fall.
Kommunikationsproblem mellan individer ses ofta som källan till självkänslasproblem, och båda är ofta kopplade när man studerar psykologi och mänskligt beteende. De som är uppvuxna i familjer som kommunicerar känslor och uttrycker dem på ett hälsosamt sätt anses vara mer självsäkra och mer självständiga i vardagen. De flesta psykologiforskare är överens om att samma individer kan upprätthålla värdefulla relationer med vänner, släktingar och romantiska intressen på grund av deras starka bakgrund inom konsten och vetenskapen om kommunikation. Individer som lever sina liv på detta sätt anses ofta ha en bättre självkänsla, bättre självkänsla och kommunikationsförmåga som är viktiga i arbetskraften och i sociala situationer.
Psykologer och psykiatriker som studerar självkänsla och kommunikationsproblem ser ofta individer som är osäkra och saknar ett ordentligt sätt att kommunicera sina känslor. Man tror att de som lider av låg självkänsla lär sig dåliga kommunikationsförmåga i yngre ålder genom sin omgivning och interaktioner med andra. Utan ett adekvat utlopp för kommunikation av problem eller problem, tror man att en människa inte helt kan släppa känslomässiga bördor. Detta kan leda till ångest och stress, samt en önskan att dra sig tillbaka från sociala interaktioner.
Många självkänsla och kommunikationsrådgivare ser traditionell samtalsterapi som ett fördelaktigt sätt att släppa känslomässiga bördor och ge en möjlighet att uttrycka sig. Det är viktigt för individer som deltar i denna typ av terapi att långsamt införliva olika sociala interaktioner i sina liv. Detta kan hjälpa till att öka självmedvetenheten och självförtroendet i okända miljöer och händelser. I fall av allvarlig ångest och självkänsla kan psykiatriker ordinera vissa meditationer, men först efter att traditionella metoder för samtalsterapi och uttryck har misslyckats.