Koloninflammation kallas vanligtvis kolit, vilket är ett tillstånd där slemhinnan, tjocktarmens inre slemhinna blir inflammerad. Kolon är också känd som tjocktarmen, och det hjälper till att eliminera avfallsmaterial från kroppen. Olika typer av koloninflammation inkluderar inflammatorisk tarmsjukdom (IBD), mikroskopisk kolit, ischemisk kolit och infektiös kolit. Inflammationen kan vara resultatet av en autoimmun sjukdom, koloninfektion, brist på blodtillförsel eller andra okända orsaker. Symtom på en inflammerad tjocktarm kan vara buksmärtor, viktminskning och trötthet.
Ett fall av koloninflammation orsakas ofta av en autoimmun sjukdom som Crohns sjukdom eller ulcerös kolit. Crohns sjukdom kan påverka vilken del av matsmältningskanalen som helst, medan ulcerös kolit påverkar ändtarmen och sigmoid tjocktarmen. Infektiös kolit kan orsakas av skadliga bakterier i mat eller vatten. Parasiter kan också orsaka en infektion som kan bidra till en inflammerad tjocktarm.
Ischemisk kolit är vanligare bland äldre. Det är ett tillstånd där blodtillförseln till slemhinnan är begränsad på grund av lågt blodtryck eller sammandragna blodkärl. I svåra fall kan det leda till komplikationer som gastrointestinala perforationer eller sepsis, vilket kan sprida inflammationen i hela kroppen.
Den bakomliggande orsaken till koloninflammation är inte känd. Det finns dock teorier som tyder på att det kan vara ärftligt. Det har också kopplats till en dålig kost som är låg i fiber, brist på vätska, parasiter, tobaksanvändning och andra giftiga ämnen, som kemikalier.
Vanliga tecken och symtom på koloninflammation inkluderar buksmärtor åtföljd av kramper, uppblåsthet, diarré och blodig avföring. Förlust av aptit, viktminskning, trötthet och hög feber är också ofta förknippade med en inflammerad tjocktarm. Det kan upptäckas med en koloskopi, ett blodprov eller ett avföringsprov. En patientanamnes krävs också för att avgöra när symtomen började och om de är oföränderliga.
Behandlingsalternativ för koloninflammation kan variera från fall till fall, och orsaken eller typen av inflammation dikterar vanligtvis typen av behandling. I många fall är patienten uttorkad, och därför är behandlingen att rehydrera honom eller henne antingen oralt eller intravenöst. Antibiotika används ofta i fall då inflammationen är resultatet av en infektion och autoimmunrelaterad inflammation behandlas med immundämpande medel. Kirurgi kan vara nödvändig i allvarliga fall.