Hälsomodellen är en psykologisk teori som förklarar varför människor gör eller inte engagerar sig i förebyggande hälsoåtgärder, som att testa sig för en sjukdom, äta hälsosamt och träna eller använda kondom. Den har flera komponenter som när de sätts ihop indikerar hur sannolikt en person är att vidta en viss åtgärd för förebyggande hälsa. Hälsomodellen används av läkare, sjuksköterskor, beslutsfattare, folkhälsopedagoger och andra i försök att få fler människor att vidta åtgärder för att skydda sin hälsa.
Denna modell utvecklades på 1950-talet, vilket gör den till en av de äldsta teoretiska modellerna relaterade till hälsobeteende. Det finns flera viktiga begrepp i hälsotrosmodellen, även om dessa varierar något beroende på källan. Dessa begrepp är upplevd mottaglighet, upplevd svårighetsgrad, upplevda hinder/kostnader, upplevda fördelar, cue to action och self efficacy. Komponenterna i hälsotrosmodellen är alla baserade på individens uppfattningar snarare än på objektiva mått.
Upplevd mottaglighet avser en persons övertygelse om sin egen personliga risk för en negativ hälsokonsekvens, som att utveckla diabetes eller cancer. Tron på att hälsokonsekvensen, om den inträffade, skulle vara allvarlig betecknas som upplevd svårighetsgrad. Enligt hälsomodellen måste en person tro att han eller hon är mottaglig för allvarliga konsekvenser innan han eller hon kan vidta förebyggande hälsoåtgärder.
Eventuella hinder som en person uppfattar är mycket viktiga för att avgöra om han eller hon kommer att vidta åtgärder. Många förebyggande hälsoåtgärder kräver en livsstilsförändring, vilket många kanske tycker är oöverstigligt svårt. Kostnad och tid är andra vanliga hinder. Människor måste också se tydliga fördelar med att vidta åtgärder. Om fördelarna inte överväger kostnaderna eller hindren är det osannolikt att det åtgärdas.
Hälsomodellen säger att det måste finnas en signal att vidta åtgärder för att få igång förändring. Detta kan vara något som en cancerkampanj som uppmanar folk att testa sig, eller en tävling där folk slutar röka. En person måste tro att han eller hon har styrkan och förmågan att förändra, vilket är känt som self-efficacy. Utan denna övertygelse kan någon vara orolig över ett hälsoproblem och tycka att han eller hon borde vidta åtgärder, men kanske fortfarande inte gör något åt denna övertygelse.
Empirisk testning av hälsotrosmodellen är viktig men saknas något, även om den är mycket använd. Vissa människor kritiserar modellen för att fokusera för mycket på individen och inte tillräckligt på samhälle och samhällsfaktorer. Det är fortfarande en mycket användbar modell att tänka på när man utformar folkhälsokampanjer eller på annat sätt försöker övertyga människor att vidta förebyggande hälsoåtgärder.