Förlamning är ett medicinskt tillstånd som kännetecknas av oförmågan att röra en eller flera muskler. I de flesta fall förlorar en person som upplever detta tillstånd också all känsla i det drabbade området. Det kan vara tillfälligt eller permanent, beroende på orsaken. Om det är resultatet av skador på nervsystemet är det vanligtvis konsekvent. Sömnförlamning å andra sidan drabbar en person bara under tiden som omedelbart föregår sömnen eller direkt efter uppvaknandet.
Det finns många potentiella orsaker till förlamning. De två vanligaste är stroke och trauma, särskilt mot nervsystemet eller hjärnan. Vissa sjukdomar eller åkommor, såsom poliomyelit, peroneal dystrofi, spina bifida, Bells pares och multipel skleros kan också orsaka förlamning. Botulism, paralytisk skaldjursförgiftning och vissa typer av gifter, särskilt de som direkt påverkar nervsystemet, kan också leda till detta tillstånd.
Den exakta typen av förlamning en person upplever beror på den bakomliggande orsaken. Med Bells pares, till exempel, är oförmågan att röra sig vanligtvis lokaliserad, vilket innebär att den bara påverkar ett litet område av personens kropp. Vanligtvis blir bara en sida av personens ansikte förlamad när ansiktsnerven på den sidan blir inflammerad. När endast en sida av en persons kropp påverkas anses tillståndet vara ensidigt. När det påverkar båda sidor är det bilateralt.
En person som har upplevt en stroke kan å andra sidan uppleva svaghet i hela kroppen. Detta kallas global förlamning. Omvänt kan personen bara uppleva svaghet på ena sidan av hans eller hennes kropp. Medicinskt är detta känt som hemiplegi.
I allmänhet är den allvarligaste formen av förlamning orsakad av skador på ryggmärgen. En person som upplever trauma i sin övre ryggmärg kan utveckla kvadriplegi som ett resultat. En person som är quadriplegic kan inte röra sina armar och ben. Skador på den nedre ryggmärgen kan orsaka paraplegi, vilket resulterar i att antingen benen eller armarna blir förlamade.
I svåra fall kan det vara nödvändigt för individen att matas genom matningssondar. Arbetsterapi, sjukgymnastik och talterapi kan också vara nödvändiga för att behandla tillståndet.