Vår värld är en som kräver pengar, för nästan allt som har med livskvalitet att göra. Vi lägger på pengar till mat, husrum, hälsovård, medicin och kläder. Dessutom betalar vi för saker som el och vatten. Vi måste använda pengar till det mest nödvändiga eftersom det är så världsekonomin fungerar. Utan pengar skulle vi snart sakna saker som är grundläggande för överlevnad. Således kan pengar bokstavligen sägas rädda liv; det räddar våra egna liv.
I utvecklingsländer saknas ofta saker som vi kan betrakta som grundläggande förnödenheter i brist på pengar. Dessa saker, som rent vatten eller tillräckligt skydd, kostar ofta mycket mindre men är fortfarande inte överkomliga för stora delar av befolkningen. Vissa andra saker som vi betraktar som nödvändigheter, som sjukvård eller tillgång till receptbelagda mediciner, är endast överkomliga för toppinkomsttagare i länder i tredje världen. Således kan ett barn dö i brist på ett antibiotikum, vilket för många amerikanska, kanadensiska och europeiska medborgare verkar knappast möjligt.
Ohygieniska förhållanden som förorenat vatten och dåliga VVS- eller avloppsproblem kan lätt göra hela städer i ett tredjevärldsland väldigt sjuka. Vissa kan dö. Även om vi varnar för röd flagg om spenat blir förorenat, och det borde vi göra, finns det helt enkelt inga pengar för att tillämpa striktare säkerhetsrutiner i vissa länder.
Vi kan bedöma vissa delar av Afrika som helt ödelagda av AIDS-viruset. Medan hiv-cocktailen av mediciner nu gör mycket för att förlänga livet för människor i västländerna, fortsätter hiv-sammandragningen och dödssiffrorna i Afrika att växa. I vissa områden har barn med hiv inte längre föräldrar, eftersom de har fallit under för aids. De har heller inga medel eller mycket dåliga medel att skaffa pengar för att ta hand om sig själva.
Problemet är så häpnadsväckande att regeringarna i sådana länder ofta måste be andra länder och välgörenhetsorganisationer om ekonomiskt stöd. Det är här ens fickbok kommer in i bilden. Det är helt sant att genom att bidra till välrenommerade välgörenhetsorganisationer kan man inte bara förbättra liv utan också rädda dem.
Jämfört med de höga läkemedelskostnaderna för hiv-cocktailen i USA är kostnaderna för hiv-mediciner i Afrika mycket lägre. Därför kan inskjutna pengar faktiskt sträckas ut för att rädda mångas liv. Det som kostar 6000 US-dollar (USD) för ett år av HIV-cocktailen i USA, kostar ungefär 600 dollar i Afrika. En donation på 6000 USD per år skulle alltså kunna rädda tio personer, en donation på 600 kunde rädda en. 50 USD i månaden verkar vara ett litet pris att betala för att rädda någons liv. Men i Sydafrika kan regeringen bara spendera cirka 40 USD per år på en persons sjukvård, bedrövligt kort.
Tänk på följande. Varje dag köper en person en latte för 3.50 USD från Starbucks. Om det kostar 50 USD att göra ditt eget kaffe istället skulle du ha i genomsnitt 90 USD extra varje månad. Lägg till 10 USD så kan du teoretiskt sett rädda två liv per år.
Alla är inte lika positionerade för att göra ett sådant bidrag, men många västerlänningar är det. Men ett problem av den omfattning som finns i afrikanska länder och andra utvecklingsländer kräver mer än bara pengar. Conceptualize pengar bidragit till att göra ett livskraftigt vaccin mot HIV. Hur fantastiskt skulle det vara att förhindra hiv för alltid? Det skulle inte lösa alla världens problem och inte heller rädda alla liv. Men det skulle säkert vara en början i rätt riktning, en handling att öppna hjärtat såväl som plånboken som för alltid skulle kunna förbättra det mänskliga tillståndet.