Akromegali är ett tillstånd som orsakas av att hypofysen utsöndrar för mycket av det mänskliga tillväxthormonet. Som ett resultat av överskott av detta hormon kan en persons kropp och extremiteter växa sig för stora. Organ kan öka kraftigt i storlek och den vanligaste dödsformen bland de med akromegali är kardiomyopati, ett tillstånd där hjärtat blir för stort och slutar fungera normalt.
Akromegali drabbar oftast människor som är medelålders. Det är en mycket sällsynt sjukdom som drabbar endast cirka 4,000 XNUMX människor per miljon. I många fall är hypofysfel resultatet av en icke-cancerös tumör på körteln. Att antingen ta bort tumören eller använda strålning för att krympa tumörstorleken kan ha viss framgång. Detta kanske inte leder till att storleken på organ där akromegali är uttalad minskar.
Emellertid är akromegali i tidigt stadium ofta ganska behandlingsbar antingen genom ovanstående alternativ eller genom en operation som minskar svullnad runt hypofysen. I allmänhet är detta kirurgiska ingrepp effektivt för de med nivåer av tillväxthormoner som anses vara måttligt höga.
Medicin kan också användas för att behandla akromegali genom att antingen minska tumörstorleken eller genom att minska mängden producerat tillväxthormon. Vissa av dessa mediciner är svåra att ta, eftersom de måste injiceras. De kan också hämma bukspottkörtelns funktioner, vilket kan skapa andra hälsoproblem. De som använder medicin kräver betydande övervakning.
Akromegali kan vara svårt att diagnostisera, eftersom överskott av tillväxthormon kanske inte alltid visar sig i symtom som påverkar det fysiska utseendet. Men när det misstänks kan det enkelt diagnostiseras genom att utvärdera tillväxthormonnivåer i kroppen genom blodprov. När tillståndet diagnostiseras kan patienter behöva ha magnetisk resonanstomografi (MRT), ekokardiogram, datortomografi (CT) och andra tester för att leta efter påverkan på organ. Också CT-skanningen kan hjälpa till att identifiera lokaliseringen av tumörer.
Prognos för akromegali beror på tidig identifiering och behandling. Tillståndet kommer att kräva livslång medicinsk uppföljning och behandling, men de som har tillståndet identifierat före 40 års ålder tenderar att leva till normal livslängd. Tidig behandling tenderar att undvika utveckling av symtom som är livshotande som förlust av leverfunktion eller hjärtfunktion.