Ett stelkrampstoxin är ett toxin som produceras av Clostridium tetani-bakterier. Ett toxin i synnerhet är av medicinsk oro eftersom det orsakar muskelspasmer hos offren, även om flera andra toxiner också produceras av dessa vanliga bakterier. Stelkrampstoxin orsakar de distinkta symtomen som kallas ”stelkramp” och kan vara dödlig i vissa fall. Det används också i produktionen av en toxoid som används för att skapa resistens mot stelkrampsinfektioner. Den utbredda användningen av stelkrampsvaccinationer har kraftigt minskat förekomsten av stelkramp.
Dessa bakterier finns naturligt i jordar över hela världen. Bakterietoxiner har ofta en funktion för bakterierna, men vid stelkrampstoxin finns ingen känd funktion. Giftet frigörs när enskilda bakterier dör och bryts upp. I jorden skingras det ofarligt, men om bakterierna råkar kolonisera en skada, färdas toxinet genom kroppens blod och lymfa.
Stelkrampstoxin är ett neurotoxin, med affinitet för nervceller. Det fungerar genom att blockera frisättningen av GABA, en signalsubstans med hämmande effekter. När GABA-frisättning blockeras kan musklerna gå in i spasmer. Eftersom stelkrampstoxin träffar korta nerver först, är det första tecknet på stelkramp vanligtvis stelhet och spasmer i ansiktsmusklerna. En alternativ term för stelkramp är ”lockjaw”, som syftar på en av de kännetecknande spasmerna i samband med tillståndet.
När stelkrampstoxin sprider sig genom kroppen, är fler nerver inblandade och ytterligare muskler kan gå in i spasmer. Detta kan vara extremt smärtsamt för patienten. I vissa fall är spasmer så allvarliga att kroppens ben bryts, särskilt långa ben som lårbenet. Luftvägarna kan stängas, vilket gör att patienten dör till följd av att inte får tillräckligt med syre. Behandlingar för stelkramp inkluderar administrering av antitoxin, understödjande terapi och antibiotika.
När stelkrampstoxinet används i produktionen av en toxoid kan det bli ett värdefullt verktyg för medicinsk behandling och förebyggande av sjukdomar. Toxoider är behandlade bakteriella toxiner med reducerad virulens. Vaccination mot stelkramp ger immunsystemet ett visst motstånd. Vaccinationer rekommenderas vart 10:e år eller i situationer där någon kan löpa risk för stelkrampsinfektion till följd av en skada.
Clostridium-släktet innehåller ett antal andra arter som är kända för att utgöra ett hot mot människors hälsa. Infektioner med dessa bakterier kan orsaka en mängd olika symtom, beroende på art och infektionens svårighetsgrad.