Dyslexi och dyspraxi är separata störningar som ibland uppstår tillsammans. Patienter med dyslexi har svårt att läsa, skriva och stava, medan dyspraxi är en störning av motorisk koordination som kan göra det svårt att utföra finmotoriska uppgifter. Behandling är tillgänglig för båda för att hjälpa patienter att utveckla hanteringsförmåga som de kan använda i klassrummet, på jobbet och hemma. Dyslexi och dyspraxi diagnostiseras ofta i tidiga skolår när lärare observerar att en elev har svårt att hålla jämna steg med sina kamrater.
Svårighetsgraden av varje störning kan variera, och upplevelsen för olika patienter kan vara mycket unik; två personer med dyslexi kommer inte nödvändigtvis att ha samma symtom och kanske inte svarar på behandlingen på samma sätt. När dyslexi och dyspraxi uppträder tillsammans, kan manifestationerna av de två tillstånden vara mer komplexa och ofta korsar varandra. Till exempel kan dyspraxi göra det svårt att lära sig att skriva läsligt och det kan göra dyslexi värre.
Patienter med dyslexi har ofta svårt med ord som låter och ser likadana ut. Att lära dem att läsa och skriva kan vara utmanande, och uppgifter som stavning kan vara mycket svåra. I vissa fall kan anpassningar för dyslexi innehålla saker som att inte straffa elever för dålig stavning i erkännande av det faktum att de kanske inte kan skilja mellan ”genom” och ”kastade”, till exempel, eller mellan ”genom” och ”grundlig .” Elever kan också delta i handledning eller intensiva klasser för att utveckla läs- och skrivfärdigheter i en miljö där de inte blir pressade eller retade av kamrater.
Dyspraxi kan orsaka bristande koordination. Förutom att det medför problem med handstilen kan det också göra det svårt för en patient att prata. Patienter med dyslexi och dyspraxi kan ha problem med att bilda ord, skilja på liknande ljud när de talar eller att korrekt namnge föremål runt dem. Vid oromotorisk dyspraxi har patienter svårt att koordinera munnen för att tala. Talspråkterapi kan hjälpa någon med detta tillstånd att utveckla talförmåga och kan också ge honom förstärkande kommunikationsverktyg som en kommunikationstavla.
Med både dyslexi och dyspraxi betyder inte en elevs svårighet med verbala uttryck att han är långsam eller inte intelligent. Faktum är att några mycket anmärkningsvärda medlemmar av det vetenskapliga samfundet, inklusive Albert Einstein och Pierre Curie, hade dyslexi. Detta tillstånd påverkar förmågan att tala, men ändrar inte resonemangsförmåga eller förmåga till inlärning, så länge som material presenteras i ett format som eleven kan förstå.