Ländkotorna är en grupp av fem individuella ben i ryggraden. Tillsammans bildar de ländryggen, som är en av fem olika regioner i ryggraden eller ryggraden. De utgör den inåtböjda delen av ryggraden i vad som vanligtvis kallas den lilla delen av ryggen. Hela den vuxna ryggraden består av 26 individuella ben, kallade kotor i singular och kotor i plural. Ländkotorna är mer robusta än kotorna i de andra regionerna, eftersom de är ansvariga för att bära vikten av kroppen ovanför dem, och allt som hålls eller bärs.
Ländkotorna delar de grundläggande egenskaperna hos alla kotor. Dessa inkluderar kroppen, en platt, skivliknande del av benet som vetter mot bålens framsida. Bakom kroppen finns ett hål som kallas vertebral foramen, genom vilket ryggmärgen passerar, och som omsluts av kotbågen. Två pediklar förenar bågen med kroppen, som är motsatta två individuella lamina på kotbågen. Kotbågen har också tre processer, i detta fall tre små utsprång, till vilka muskler är fästa. Två utsprång ovanför och under varje sida av bågen, kallade överlägsna och nedre artikulära processer, bildar leder med de två närmaste kotorna.
Eftersom ländkotorna utsätts för mer stress än andra kotregioner har de några unika egenskaper som gör att de kan stödja kroppens bål. Kropparna på ländkotorna, som är de viktbärande delarna av alla kotor, är bredare och större än kroppar i andra regioner. De tre utskjutande processerna är korta och trubbiga för att möjliggöra fästning av stora, starka muskler. De artikulära processerna är också vända mot olika riktningar, vilket ger mer stabilitet i ländryggen genom att begränsa rotationsområdet.
Ländkotorna är märkta på samma sätt som andra kotor i ryggraden. De betecknas med en bokstav, i det här fallet L för ländryggen, och ett nummer baserat på deras ordning i kolumnen. Ländkotan närmast huvudet kallas L1, och fortsätter i fallande ordning till den lägsta, L5.
För att identifiera ländkotorna som individuella ben måste man veta hur de skiljer sig från kotorna i de två regionerna ovanför dem, kallade livmoderhals- och bröstregionerna. Nackkotorna har två hål i bågen, och bröstkotorna har facetter där revbenen är fästa. Ländkotor har varken egenskap, och deras större, tjockare kroppar är också identifierande markörer.