Räntestrukturen, som är mer bekant som avkastningskurvan, visar förhållandet mellan tid, eller löptid, till förfall och avkastningen till förfall för en rad räntebärande värdepapper. Räntestrukturen är en återspegling av marknadsaktörernas syn på ekonomisk aktivitet och inflationstakt samt utbud och efterfrågan på räntebärande värdepappersmarknader. Betraktade som riskfria och likvida, används avkastningen till förfall för de senaste amerikanska statsobligationsemissionerna, från tre månader till trettio år till förfall, vanligtvis för att skapa en referensräntestruktur för räntor. Denna avkastningskurva, eller en variant därav känd som spot-avkastningskurvan, används för att prissätta räntebärande värdepapper av alla slag med hjälp av diskonterade kassaflödesanalyser. Räntestrukturen fungerar också som ett riktmärke för prissättning och utvärdering av andra skuldförbindelser och räntor, såsom företagsobligationer, inteckningssäkrade värdepapper och interbanklåneräntor.
Interpolationstekniker används för att skapa en jämn avkastningskurva genom att fylla i luckorna mellan diskreta punkter. Formen på räntestrukturen förändras kontinuerligt med variationer i efterfrågan och utbud av amerikanska statsobligationer och derivatkontrakt. I allmänhet råder dock någon form av vad som kallas en ”normal” avkastningskurva. En normal avkastningskurva är uppåtlutande, det vill säga att räntorna är högre ju längre löptiden är. Detta återspeglar en ”normal” förväntan från investerarnas sida om högre avkastning givet den större osäkerheten och risken som antas när löptiden förlängs.
Ibland kan räntestrukturen få en platt aspekt, känd som en platt avkastningskurva. Detta kan tyda på investerares osäkerhet om räntornas framtida kurs och riktning eller en övergångsperiod som drivs av förändrade förväntningar. Avlägsnande av avkastningskurvan sker vanligtvis när korta räntor stiger medan långa räntor faller. När avkastningskurvan är platt kan investerare optimera avvägningen mellan risk och avkastning genom att köpa räntepapper med minst risk eller högsta kreditkvalitet.
En inverterad avkastningskurva är en sällsynt händelse där avkastningen på kortfristiga räntebärande amerikanska statspapper är högre än sina långfristiga motsvarigheter. En inverterad avkastningskurva indikerar att marknaden förväntar sig att räntorna kommer att sjunka ju längre ut i framtiden tiden går. Utmärkande för en sådan miljö är också stigande räntor på kortfristiga amerikanska statspapper, vanligtvis på grund av betydande åtstramningar av penningpolitiken från Federal Reserve. Inverterade avkastningskurvor tolkas också som ett tecken på en förestående ekonomisk avmattning eller nedgång.