”Svart galla” var ett koncept som först skapades av den grekiske läkaren Hippokrates, som levde mellan 460 och 370 före Common Era (BCE). Ett överflöd av ämnet i det mänskliga systemet troddes leda till allvarlig depression. Att balansera nivåer av svart galla med andra humors i kroppen var tänkt att bota tillståndet. Andra sjukdomar associerade med nedsatt funktion, såsom sexuell dysfunktion och andningssvårigheter, troddes också bero på svarta galla obalanser. Medicinsk och psykologisk forskning har sedan dess avfärdat teorin och fastställt neurologisk felfunktion som den primära fysiologiska orsaken till depression.
Hippokrates identifierade denna galla som en av de fyra väsentliga humorerna i människokroppen, tillsammans med gul galla, blod och slem. En obalans i någon av dessa humors, genom överskott eller underskott, troddes leda till de olika sjukdomar som systemet kunde drabbas av. De fyra vätskorna troddes också ha en effekt på en individs humör; ett överskott av slem, till exempel, antas göra att individer inte reagerar känslomässigt.
Var och en av vätskorna var förknippade med ett naturelement, och sjukdomarna som orsakades av deras obalans var tecken på denna egenskap. Ett överflöd av gul galla, till exempel, var kopplat till överdrivna bränder i kroppen, vilket ledde till ”varma” tillstånd som feber. Svart galla var representativ för jorden och identifierades som orsaken till sjukdomar som tillförde ”vikt” till kroppen. Detta inkluderade trötthet, slöhet och kraftiga humörsfall. Ordet ”melankoli”, ett sinnestillstånd som senare förknippas med depression, har fått sitt namn från det latinska ”melan” och ”chole”, som bokstavligen betyder ”svart galla”.
Sjukdomar, enligt humorismen, orsakades av dysfunktion i de organ som fungerade som reservoarer för dessa kroppsvätskor. När det gäller svart galla ansågs humör- och trötthetsstörningar härröra från mjälten. Forntida grekiska läkare trodde att humorn skulle svämma över i magen och resten av matsmältningskanalen, vilket orsakade en mängd gastrointestinala störningar. Gallan som tog sig in i patienternas skelettsystem kunde hårdna eller tynga ner benet, vilket resulterade i tillstånd som reumatoid artrit.
Behandlingen började ofta med att försöka balansera humorn utifrån. Detta innebar i allmänhet att motverka sjukdomen med lämpliga nivåer av fysisk aktivitet och att kontrollera patientens kroppstemperatur; vissa dieter ansågs också bidra till humoromställning. Om dessa första steg visade sig vara ineffektiva, gick behandlingen vidare till vad som ansågs vara direkt kontroll över humornivåerna. Dessa metoder innefattade blodutsläpp i drabbade områden och giftintag för att framkalla kräkningar.