Sannings- och försoningskommissionen (TRC) inrättades i Sydafrika efter apartheidens slut för att hjälpa nationen att övergå till ett tillstånd av full demokrati. Det var också tänkt att avslöja sanningen om vad som hände i Sydafrika under eran, som namnet antyder, och att börja läka brottet mellan svarta och vita sydafrikaner. Flera andra nationer har använt det som en modell för egna uppdrag efter perioder av krig och våld.
Mandatet för kommissionen preciserades i lagen om främjande av nationell enhet och försoning, nummer 34, 1995. Lagen förklarade behovet av en kommission för att hålla utfrågningar för både offer och förövare av apartheidvåld i Sydafrika i hopp att hjälpa nationen att läka från händelserna under apartheid. Många framstående sydafrikaner, inklusive Desmond Tutu, utsågs till kommissionen, som publicerade en slutrapport 1998.
Det fanns tre kommittéer för sannings- och försoningskommissionen. Den första gällde kränkningar av de mänskliga rättigheterna och hörde vittnesmål från offer för sådana kränkningar. Den andra handlade om gottgörelse och rehabilitering, hjälpte båda sidor att bygga upp sina liv och beordrade skadeståndsbetalningar där så var lämpligt. Den tredje kommittén hade makten att ge amnesti till personer som vittnade fullt ut om sina handlingar under apartheid.
Trots att kommissionen var baserad i Kapstaden, reste den runt i Sydafrika för olika offentliga utfrågningar, för att säkerställa att alla som ville tala skulle få säga sitt. TRC sammanställde omfattande register när det hörde vittnesmål, som inkorporerades i den efterlängtade slutrapporten. Denna rapport är fortfarande allmänt tillgänglig, för den som vill läsa igenom den, och ett antal kommentarer har också publicerats.
Vissa människor ansåg att Sannings- och försoningskommissionen inte var ett effektivt sätt att hantera händelserna under apartheid eftersom den fokuserade på amnesti och försoning, snarare än straff för tidigare brott. Flera ökända brottslingar fick amnesti från TRC genom sina vittnesmål, och många svarta afrikaner ansåg att detta var orättvist. Andra ansåg att kommissionen var en stark modell för nationell återuppbyggnad på grund av dess fokus, som kontrasterade den mot Nürnbergrättegångarna, som var lutande mot att straffa förövare snarare än att avslöja sanningen om vad som hände.