Kärnvapenspridning är den ökande globala tillgången på kärnvapen, kärnvapenkunskap och kärnmaterial som anrikat uran eller plutonium. Det har länge varit en uttalad oro för politiker och förespråkare för kärnvapenkontroll, även om den faktiska ansträngningen som ägnats åt sådana mål har varierat. Kärnvapenteknologi utvecklades först av Manhattan Project i USA i juli 1945.
Vakthundsgrupper försöker minimera tillgången till kärnvapen, material och kunskap i ett försök att minska sannolikheten för kärnvapenkrig och/eller vidta åtgärder för att helt avstå från kärnvapen. De flesta beräkningar har visat att även ett begränsat kärnvapenkrig kan döda miljontals människor och störa jordbruket över hela världen, medan ett totalt kärnvapenkrig kan döda hundratals miljoner och avsluta civilisationen som vi känner den.
Sedan kärnvapen utvecklades 1945 har ett dussintal länder följt tekniken. Efter USA:s atombomb Trinity nådde det forna Sovjetunionen framgång 1949 (RDS-1), följt av Storbritannien 1952 (orkanen), Frankrike 1960 (Gerboise Bleue), Kina 1964 (596), Indien 1974 (Smiling Buddha), Pakistan 1998 (Chagai-I) och Nordkorea 2006 (Kim-Il Sungs återkomst). Israel utvecklade sannolikt kärnvapen 1979 (möjligen relaterat till Vela-incidenten), och landet anses allmänt ha kärnvapen, men det är odeklarerat. Genom Sovjetunionens upplösning 1991 skaffade flera mindre stater (Ukraina, Vitryssland och Kazakstan) kärnmaterial, vapen och kunskap.
Tanken på att förhindra kärnvapenspridning är starkt dikterad och påverkad av icke-spridningsavtalet för kärnvapen, som öppnades för undertecknande den 1 juli 1968 och har sedan dess undertecknats av 189 länder, inklusive de fem ”officiella” kärnvapenstaterna: USA , Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina. De få länder som inte har undertecknat fördraget är Israel, Pakistan, Indien och Myanmar. Många länder och observatörer har hävdat att fördraget är ineffektivt, delvis för att det är partiskt mot vissa länder genom att vissa tillåts kärnvapen och andra inte. Också aktuellt är påståendet från Nato-länderna, särskilt USA, att fördraget skulle skjutas upp i fallet med ”allmänt krig”, vilket tycks göra fördraget omtvistat med avseende på en av de stora frågorna som det skapades för att lösa .
Det finns en stor oenighet i det internationella samfundet angående hur kärnkraftsinsatser för icke-spridning ska gå framåt. USA betonar att förhindra att kärnvapen skaffas av så kallade ”skurkstater” som Nordkorea och Iran, medan de flesta andra länder betonar behovet av att de befintliga kärnvapenmakterna avväpnar och sänker sina lager. I ljuset av de fortsatta spänningarna mellan Ryssland och Nato verkar detta osannolikt inträffa inom överskådlig framtid.