I stort sett hänvisar en hörsnäcka till allt som fungerar genom att antingen täcka örat eller hänga nära örat. I denna breda kategori finns de delar av en glasögonbåge som sträcker sig över örat, och alla material som är speciellt utformade för att passa in i örat och blockera inträde av ljud eller vatten. Den vanligaste betydelsen av en ”hörsnäcka” är dock en elektronisk enhet som omvandlar elektroniska signaler till ljudvågor och riktar dem in i örat. I detta sammanhang kan hörluren även kallas för en elektronisk-akustisk givare.
Ursprungligen var hörluren det enda sättet att lyssna på elektroniskt genererade ljudsignaler. Därefter utvecklades förstärkare, och hörlurarnas roll blev mer en fråga om personlig preferens än nödvändighet. Nuförtiden används hörsnäckor för bekvämligheten – där sekretess önskas eller där rörlighet är viktigt. Beroende på dess design kan en hörsnäcka också kallas hörlurar, hörsnäckor, stereotelefoner eller headset.
Hörsnäckor kan organiseras brett i två kategorier – hörsnäckor med tråd och trådlösa eller trådlösa hörsnäckor. De trådlösa typerna använder antingen radiovågor eller infraröda signaler för att ansluta till signalkällorna. Hörlurar för CD-spelare, datorer eller mobiltelefoner är några exempel. En signalöverföringslänk används, som Bluetooth® eller Wi-Fi.
Den trådbundna hörluren måste vara fysiskt ansluten till en signalkälla. För att underlätta detta sätts uttag i änden av sladdarna in i signalkällan. Domkraftsstorlekar har standardiserats, och den vanligaste storleken är den 3.5 millimeter (cirka 0.2 tum) som lanserades på marknaden av Sony Company 1979. Den mycket äldre, 1/4 tum (cirka 6.4 mm) domkraften används nu endast i professionell utrustning. När du kopplar in stereojacken är spetsen alltid den vänstra kanalen, delen däremellan är den högra kanalen och den yttre hylsan är marken.
Användningen av hörsnäckor har en djupgående inverkan på hur man uppfattar ljud. Det beror på att en hörsnäcka matar in ljudet direkt i trumhinnorna, utan den normala akustiska konturering av lyssnarens huvud och yttre öra som vanliga högtalare ger utrymme för. I brist på dessa rumsliga referenser föreställer sig hjärnan att ljudet är i en rak linje i huvudet och mellan öronen. Detta tar bort ljudet från dess tredimensionella effekt, annars producerad av de vanliga högtalarna.
Från deras former och storlekar kan hörlurar placeras i fyra kategorier. De cirkum-aurala typerna har stora dynor som omger ytterörat. De används oftast i inspelningsstudior. De supra-aurala hörlurarna passar precis över örat, utan att helt omge det. Öronproppar är designade för att passa inuti den yttre hörselgången. De täcker dock inte kanalen helt, och yttre ljud kan fortfarande höras runt dem. Däremot passar kanaltelefoner, den fjärde kategorin, tätt in i hörselgången och blockerar effektivt de externa ljuden.