En transistormatris är en grupp transistorer som är anordnade inom en enda halvledare. Dessa transistorer kan vara anslutna till varandra i ett nätverk eller så kan de fungera oberoende. Det finns många sätt som transistorer kan arrangeras på en array. Idag innehåller datorer miljontals transistorer och att arrangera dem på arrayer gör det bekvämt att installera många transistorer samtidigt.
En transistor används för att reglera ström genom att förstärka eller dämpa den. Den är gjord av lager av ett halvledarmaterial, såsom kisel, och leder elektricitet lätt. Det finns många användningsområden för en transistor, inklusive förstärkning av ljudvågor, till exempel i en transistorradio.
Medan tidiga maskiner bara krävde en eller ett fåtal transistorer, kräver modern datorteknik användningen av miljontals transistorer. Dessa transistorer är arrangerade på arrayer med flera kretsar. Transistoruppsättningen förbättrar monteringstätheten, vilket gör att fler transistorer kan uppta mindre utrymme. Detta tekniska framsteg har hjälpt till att göra datorkomponenter mindre och har möjliggjort den ökade hastigheten och processorkraften hos handhållna enheter.
En transistoruppsättning kan anordnas i ett antal olika konfigurationer. En av de vanligaste arrayerna är ett 14-stifts dual in-line-paket (DIP). I detta arrangemang är transistorer placerade i två rader med sju transistorer i varje rad. En annan vanlig konfiguration för en transistoruppsättning är 12-stifts Metal Can-paketet, där transistorer är anordnade runt utsidan av en cirkel. Var och en av dessa arrayer tillåter en tekniker att enkelt byta ut eller installera flera transistorer samtidigt.
I takt med att datortekniken har utvecklats har behovet av att öka antalet transistorer ökat. Ett större antal av dessa strömregulatorer möjliggör mer exakt kontroll av den elektriska miljön i en dator. Om en transistoruppsättning består av ett anslutet nätverk kan transistorerna förstärka och dämpa elektrisk ström i högre grad. De flesta system innehåller en kombination av anslutna och frånkopplade transistorer, vilket möjliggör små, fina processer och reglering av större elektriska laddningar.
Själva transistorn uppfanns 1947 av forskarna Walter Brattain och John Bardeen. De tillbringade många år med att experimentera med elektronernas beteende på ytan av en halvledare, som kisel. William Shockley fortsatte denna forskning och byggde en transistor med tre lager kisel. Datorer under 21-talet fortsätter att använda denna grundläggande design, även om många framsteg har gjorts sedan mitten av 19-talet.