Strålantennen, även känd som Yagi-Uda-antennen, Yagi eller riktad antenn, uppfanns 1920 av två japanska forskare, doktorerna Yagi och Uda, medan de experimenterade med dipolantenner. Dipolantenner är de enklaste formerna av antenner och använder en bit tråd eller ett enda element. TV-antenner i gammal stil som är monterade på hustak är ett exempel på en strålantenn.
En strålantenn använder flera ledningar, även kallade element, i specifika men ändå olika längder som är placerade parallellt med varandra och med ungefär 1 våglängds mellanrum. Mittelementet kallas det drivna elementet, och är där antennen är ansluten till matningsledningen, en bit tråd eller kabel som är fäst i andra änden till sändaren, mottagaren eller transceivern. De längre elementen kallas reflektorer eftersom de reflekterar alla signaler som går förbi mittelementet. De kortare elementen kallas regissörer eftersom de riktar den riktning som signalen behöver gå.
Strålantenner använder en teknik som kallas strålformning för signalsändning och/eller mottagning. Strålformning tar en signal och styr riktningen den går. Strålformning används ofta i TV-sändningar och radio, amatörradio (skinka) och på mobiltelefontorn.
Den sida av antennen med de mindre elementen, direktörerna, anses vara strålantennens framsida, medan sidan med de längre elementen, reflektorerna, är baksidan. För att ta emot en signal pekas antennen i signalens riktning, och de mindre elementen drar signalen in i mittelementet. De längre elementen reflekterar tillbaka alla signaler som skulle gå förlorade till mittelementet.
Att använda en strålantenn för att sända en signal fungerar på samma sätt. Strålantennen är riktad i den riktning som sändaren vill att signalen ska gå. Signalen går från sändaren eller transceivern, genom matningsledningen, till mittelementet i antennen. Direktörerna skickar signalen i den riktning den behöver gå medan reflektorerna reflekterar tillbaka all signal som skulle gå förlorad mot de mindre elementen som ska skickas ut.