Beaufort-vindkraftsskalan, eller helt enkelt Beaufort-skalan, utarbetades i början av 19-talet (cirka 1805) för att ge ett standardmått på vindhastigheter för sjömän. Det utökades därefter för markanvändning ungefär ett sekel senare, 1906, av George Simpson. Beaufortskalan är en vindskala bland många som hade utvecklats på den tiden, men efter att den blev den obligatoriska standarden för att mäta vindhastigheter i Royal Navy 1838, fortsatte vågen att hålla sig, som den gör än i dag.
Beaufort-skalan har 12 grader, allt från lugn luft till orkankraftiga vindar. 1969 lades steg 13-17 till för speciella fall som särskilt kraftiga stormar och orkaner, även om denna skala vanligtvis separat kallas Saffir-Simpson Hurricane Scale.
Med utgångspunkt från 0, vilket motsvarar lugnt, stiger Beaufortskalan till lätt luft vid 1, lätt bris vid 2, svag bris vid 3, måttlig bris vid 4, frisk bris vid 5, stark bris vid 6, nära kuling vid 7, kuling vid 8 , stark kuling kl 9, storm kl 10, våldsam storm kl 11 och orkan kl 12.
Beaufort-skalan blev populärt delvis tack vare uppfinningen av telegrafen 1837 av Samuel Morse, och koppanemometern 1846 av TR Robinson. Bägarens vindmätare är en ihålig halvsfär som snurrar med ett givet varv per minut beroende på vindstyrka. Dessa två uppfinningar gjorde att vindhastigheter kunde mätas empiriskt och kommuniceras över långa avstånd, vilket möjliggjorde stormvarningar. Detta blev särskilt önskvärt efter ett sjökrig mellan fransmän och engelsmän 1854 där många fartyg gick förlorade på grund av svåra stormar.
Även om Beaufort-skalan fortsatte att användas under hela 19-talet, fanns det inget standardsätt att koppla kopparanemometervarv till en given vindkraftsgrad, med mer än 30 vågar som inte stämmer överens med över hela världen. Det var inte förrän 1926 som en enhetlig skala etablerades, med små modifieringar 1946. Beaufortskalan används fortfarande idag, men många sjöfarare mäter helt enkelt vindhastigheten i knop.