Strategic Defense Initiative (SDI) var ett nationellt ballistiskt missilförsvarsprogram för USA som lanserades genom ett tal av president Ronald Reagan den 23 mars 1983. Reagan sa: ”Jag uppmanar det vetenskapliga samfundet som gav oss kärnvapen att vända sina stora talanger för mänsklighetens och världsfredens sak: att ge oss möjligheten att göra dessa kärnvapen impotenta och föråldrade.” Detta har kallats ”Star Wars”-talet, eftersom det från början förringades som science fiction och ett slöseri med pengar. Strategic Defense Initiative kom så småningom att bli känt i vardagsspråket som Star Wars.
SDI stängdes 1993 av president Bill Clinton och ersattes av Ballistic Missile Defense Organization (BMDO), vilket lade större tonvikt på regionalt snarare än nationellt missilförsvar. Under 10 år spenderade Strategic Defense Initiative 25 miljarder US-dollar på forskning och testning, men uppnådde aldrig sitt mål att producera ett pålitligt anti-missilsystem. Huruvida SDI någonsin skulle ha lanserats var ett extremt kontroversiellt och politiserat ämne på den tiden, och fortsätter att vara idag.
Den första drivkraften för SDI var när Reagan hörde att en forskare vid Lawrence Livermore National Laboratory, Peter L. Hagelstein, hade designat en kärnexplosionsdriven röntgenlaser. Nationella strateger föreställde sig en ridå av sådana lasrar, från början monterade på missiler, sedan på satelliter, som en ogenomtränglig vägg för att stoppa alla inkommande ballistiska missiler. Men när denna design faktiskt testades, bara tre dagar efter Star Wars-talet, var det ett totalt misslyckande.
Men SDI handlade inte bara om röntgenlaserdesign, och många andra tillvägagångssätt övervägdes och undersöktes under det kommande decenniet. Den kemiska lasern MIRACL (Mid-Infrared Advanced Chemical Laser) byggdes 1985 och användes för att framgångsrikt skjuta ner en Titan-booster under ett test. Undersökningar av rälsvapen med hög hastighet ledde till förbättringar av tekniken, men inget som skulle ha kunnat förhindra en svärm av inkommande sovjetiska missiler. Ett system av rymdbaserade, vattenmelonstora minimissiler kallade Brilliant Pebbles kallades ”kronan på det strategiska försvarsinitiativet”, även om det aldrig utplacerades, och projektet avbröts 1994.
Den moderna uppfattningen om SDI:s framgång är blandad. Förespråkarna säger att programmet resulterade i många viktiga tekniska spin-offs, som stridslasrar och kameror för satelliter. Vissa går till och med så långt och säger att Sovjetunionens kollaps kan tillskrivas rädsla för det strategiska försvarsinitiativet. Belackare säger att hela programmet var omöjligt från början, och pengarna skulle ha spenderats bättre på individuellt riktade projekt utanför ett missilförsvarsprogram. USA:s nationella missilförsvarsforskning fortsätter idag och tester har visat en viss begränsad framgång. I bästa fall skulle sådana system sannolikt inte skjuta ner mer än några dussin missiler, medan i ett verkligt kärnvapenkrig skulle hundratals om inte tusentals kärnvapenmissiler skjutas upp. Kanske kommer forskning så småningom att producera ett mycket kapabelt anti-missilsystem, men den dagen är ännu inte här.