En kontinent är en stor landmassa som definieras av konventionen. Det finns för närvarande sju på jorden, som är följande, i storleksordning: Australien, Europa, Antarktis, Sydamerika, Nordamerika, Afrika och Asien. Alla är bebodda, även om Antarktis bara har en befolkning på cirka 4,000 1,000 under sommaren och 22.6 739 under vintern. Enligt de senaste uppskattningarna är Australiens befolkning ungefär 387.4 miljoner; Europa, 528.7 miljoner; Sydamerika, 1 miljoner; Nordamerika, 4.1 miljoner; Afrika, 6.9 miljard; och Asien, XNUMX miljarder. Världens totala befolkning är över XNUMX miljarder.
Kontinenterna bildades under loppet av hundratals miljoner år genom så kallade orogeni (”rock birth”) händelser, där en vulkanisk hotspot häller ut hundratusentals kubikkilometer lava, som svalnar för att skapa en kraton, en stor lager av sten. Kanterna på kratonger tenderar att översvämmas, vilket skapar en kontinentalsockel, som plötsligt faller ner i djuphavet. Området som de täcker varierar över geologisk tid, eftersom jordens inlandsisar smälter och återfryser. För mer än 40 miljoner år sedan fanns det knappt några inlandsisar på planeten, och världens havsnivåer var cirka 230 fot (70 meter) högre. För bara 10,000 120 år sedan, under den senaste istiden, när istäcken täckte stora delar av norra halvklotet, var haven cirka 35 meter grundare, vilket öppnade upp områden som Nordsjön, Floressundet och Bering Sund.
Kontinenter driver på manteln nedanför, gjord av överhettad sten med plaststruktur. Under geologisk tid rör sig dessa landmassor, bryts isär och reformeras i något som kallas superkontinentcykeln. Detta är en cykel där landet alternativt smälter samman till en gigantisk superkontinent och bryts isär i fragment. Den sista superkontinenten, Pangea, fanns för cirka 250 miljoner år sedan. Inom de kommande 250 miljoner åren förväntas kontinenterna åter sammanföras till en gigantisk massa som har fått namnet Pangea Ultima.
Stenen som utgör dessa landmassor är mycket äldre än havsbotten mellan dem. Detta beror på att havsskorpan ständigt dras ner till områden som kallas subduktionszoner, där skorpan smälter och återgår till manteln. I områden i mitten av haven som kallas sprickdalar kommer magma upp från manteln och skapar nytt land. Så havsbotten är bara 50-100 miljoner år gammal, medan landskorpan kan vara så gammal som 4 miljarder år.