Vid bedömning av kreditrisken i derivat måste investerare hantera två typer av kreditexponering, aktuell exponering och potentiell exponering. Mark-to-market-priset för ett kontrakt, som anger återanskaffningskostnaden i händelse av ett fallissemang från motparten, avgör dess aktuella kreditrisk. Investerare kan beräkna uppskattningar av framtida ersättningskostnader, eller den potentiella exponeringen, genom att använda en mängd olika sannolikhetsanalytiska tester, såsom optionvärderingsmodeller, historiska simuleringsstudier och Monte Carlo-studier. Dessa tester ger två sätt att uppskatta potentiell exponering, den maximala exponeringen och den förväntade exponeringen. Kreditrisk i derivat förändras under kontraktets löptid när variablerna i det underliggande kontraktet förändras.
Den aktuella kreditrisken i derivat är den enklaste analysen att göra, eftersom det aktuella värdet av ett kontrakt avgör den aktuella exponeringen. Till exempel, om en investerare ingår en 200 miljoner dollar (USD), femårig ränteswap där motparten betalar honom en fast ränta på fem procent och han betalar motparten en rörlig ränta på London Interbank Offered Rate (LIBOR), då är den aktuella ersättningskostnaden noll vid tidpunkten för utförande. Mark-to-market-värdet för en fyraårig swap är 4.25 procent ett år senare. Om motparten fallerar ett år in i kontraktet är den nuvarande exponeringen, eller ersättningskostnaden, en 0.75 procent per år i fyra år och eventuella obetalda swapbetalningar förfaller.
Kreditrisk i derivat kan också bedömas genom att replikera volatiliteten hos de underliggande variablerna, såsom råvarupriser, aktiekurser och valutakurser, och simulera effekten av sådana förändringar på derivatets värde. En investerare kan modellera den maximala potentiella risken genom att undersöka så extrema negativa rörelser i de underliggande variablerna att det skulle vara högst osannolikt att situationen skulle kunna vara värre än den maximala förväntade risken. Förväntad exponering, å andra sidan, handlar om de bästa uppskattningarna av faktisk risk, med hjälp av historiska data, kassaflödesmönster för den underliggande tillgången och arten av derivat som är involverade. De förutsagda värdena för både maximala och förväntade exponeringar kan plottas på en graf med procentandelen av det nominella riskvärdet på y-axeln och förflutna år på x-axeln. Sådana grafer över kreditrisken i derivat visar en konkav eller puckelstödd kurva som börjar på noll procent risk.
När kreditrisk i derivat plottas över tid, härrör den konkava konfigurationen av kurvan från två motsatta krafter. Inledningsvis stiger kurvan och kreditrisken ökar under en period på grund av en diffusionseffekt, det vill säga tendensen för variabler att väsentligt ändras från utgångsvärdet. Denna kraft dämpas med tiden, dock av en amorteringseffekt, där effekten av en förändring i en variabel minskar när kontraktet närmar sig sitt utgångsdatum. Tidens gång ökar med andra ord sannolikheten för att återanskaffningskostnaden ökar, men detta kompenseras av att tidens gång minskar de år under vilka eventuella förlorade kassaflöden skulle behöva ersättas.