Sirius är den ljusaste stjärnan på himlen, förutom vår sol förstås. Det är så ljust att det kan ses i dagsljus när himlen är mycket klar, observatören är på hög höjd och solen är nära horisonten. Sirius är den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Canis Majoris, hunden. Följaktligen kallas den ibland för hundstjärnan. Bilderna från Hubble Space Telescope av Sirius är bland de finaste av alla stjärnor förutom solen.
Förutom att vara en av de ljusaste stjärnorna är Sirius också bland de närmaste. Sirius är bara 8.6 ljusår bort från jorden, vilket gör den till den åttonde närmaste stjärnan. Dess närhet har ibland lett till att Sirius har varit med i spekulationer om interstellära resor.
Även om Sirius ofta kallas en enda stjärna, är Sirius faktiskt ett binärt system inklusive Sirius A och Sirius B. Sirius B är en vit dvärgstjärna, ett skal som skapas när en större stjärna förbränner det mesta av sitt kärnbränsle. Sirius B har en massa som liknar solen, men som andra vita dvärgar, en volym bara runt jordens. Den fortsätter att glöda på grund av värme som blivit över från när den var en vätesammansmältande (huvudsekvens) stjärna. Det är en av de mest massiva vita dvärgarna ingen, eftersom den typiska massan för en vit dvärg är 5 – 6 solar. När Sirius B var en huvudsekvensstjärna var den ganska större än sin följeslagare vid ~5 solmassor.
Sirius B, den mer framträdande stjärnan i binärsystemet, har en massa som är ungefär dubbelt så stor som solen och en absolut ljusstyrka som är ungefär 25 gånger högre. Inom astrofysik tenderar stjärnans ljusstyrka att öka exponentiellt med linjära ökningar i massa, eftersom fusionsreaktionerna är känsliga för ökningar i temperatur och tryck som finns i kärnorna hos mer massiva stjärnor.
Eftersom Sirius är mer massiv än solen smälter den samman väte snabbare och har därför en högre yttemperatur – cirka 9,940 5,780 K jämfört med solens XNUMX XNUMX K. Båda stjärnorna är ljusa vita.