Månens mest framträdande egenskaper är dess maria, latin för ”hav”, eftersom forntida astronomer trodde att de faktiskt var fulla av vatten. Vi vet nu att de är basaltiska lavor, utstötta från vulkaner när månen var mycket mer geologiskt aktiv. Dessa lavor flödade in i befintliga nedslagsbassänger (med undantag för några få undantag) och producerade den maria vi ser så tydligt idag.
Andra uppenbara egenskaper på månen är dess nedslagskratrar, kvar från miljarder år av nedslag obevakade av en atmosfär. Två av de största nedslagskratrarna är Daedalus och Copernicus. Många av månens kratrar härrör från en period som kallas det sena tunga bombardementet, som inträffade för ungefär fyra miljarder år sedan, när mycket av de herrelösa asteroiderna i solsystemet fortfarande samlades till större kroppar och hittade stabila banor.
Månen är också iögonfallande i sin storhet. Bortsett från att vara det mest uppenbara på natthimlen, är månen (även känd som Luna) den femte största naturliga satelliten i solsystemet, efter Ganymedes, Titan, Io och Callisto, Jupiters och Saturnus månar. Månen är tillräckligt stor för att upprätthålla en gravitationsnivå som är ungefär en sjättedel av jordens, tillräckligt låg för att tillåta astronauter att hoppa ungefär sex gånger högre där än vad de kan på hemmaplaneten.
Månen skiljer sig också från andra himlakroppar genom att vara den enda utomjordiska kroppen som har besökts av människor, och flera tillfällen. Nu arbetar både Amerika och Kina på ett rymdprogram för att besöka månen igen. På grund av dess närhet till jorden och överflöd av syre (i stenform), citeras månen ofta som ett möjligt utomjordiskt kolonisationsmål. NASA har nyligen efterfrågat konstnärers intryck av kolonister som lever och arbetar på månen.
Månens utseende som vi känner till är så gammalt och invandat att det verkar svårt att föreställa sig hur det kan se ut med upplysta mänskliga kolonier, som lyser upp månens yta med små prickar, precis som jorden ser ut från rymden. Ändå är det bara en tidsfråga!