En buckyball är en sfärisk eller ellipsoid bur som består av kovalent bundna kolatomer. Det är en fulleren, en allotrop (arrangemang) av kol, som grafit och diamant. C60 är den första fulleren som upptäckts, och den är känd som buckminsterfulleren, efter arkitekten Buckminster Fullers geodetiska kupoler, som molekylen liknar. Fullerener är extremt starka men relativt dyra att producera och rena. En annan variant av fullerener är nanorör, som är cylindriska snarare än sfäriska.
Fullerener upptäcktes först 1985 av Harold Kroto, James Heath, Sean O’Brien, Robert Curl och Richard Smalley i molekylära strålexperiment. Senare observerades de på vanliga ställen där kol finns, till exempel ljussot. Kroto, Curl och Smalley tilldelades slutligen 1996 års Nobelpris i kemi för sitt arbete med dessa molekyler.
Buckyballs finns i alla storlekar. Den minsta består av 20 kolatomer, och en av de största har 540, även om ännu större varianter sannolikt kommer att upptäckas eller tillverkas. De vanligast förekommande har 60 eller 70 kolatomer.
Eftersom dessa molekyler bildar stora burar, fastnar ibland andra atomer inuti dem. Bevis för en asteroidnedslag i slutet av den permiska eran hittades genom att analysera ädelgaser som fångats på detta sätt.
Fullerener är den enda allotropen av kol som kan lösas i vätskor, och även då, endast i små mängder. En lösning av ren fulleren är lila till färgen. Även om det har funnits frågor om säkerheten hos buckyball för marina djur, är det känt att de till stor del är inerta och bevisen mot deras reaktivitet är mycket högre än de som talar för den.
Metallofullerener kombinerar metalljoner med kolatomer, och andra varianter är också möjliga. Forskningen på detta område har bara börjat.
Den vanligaste produktionsmetoden för dessa molekyler är att placera ett grafitblock mellan två elektroder och skicka en laddning genom blocket. Den resulterande plasmabågen orsakar skapandet av många fullerener, som sedan måste isoleras från det omgivande sotet.