Radon är ett metalliskt grundämne med atomnumret 86 och symbolen Rn. På grundämnenas periodiska system finns den i grupp 18 och i period 6 till höger om astatin. Radon är en av ädelgaserna, även kallade inerta gaser, tillsammans med helium, neon, argon, krypton och xenon. Dess namn kommer från en variant av ett annat element, radium.
Radon, som en gång kallades thoron, är mycket radioaktivt, med en kort halveringstid. Den har tjugo kända isotoper, av vilka endast tre förekommer i naturen, och olika isotoper upptäcktes av olika forskare. Även om Ernest Rutherford upptäckte Radon-220, räknas upptäckten av radon-222 av Friedrich Ernst Dorn i Halle, Tyskland 1900 av vissa som dess officiella upptäckt. Dorn kallade det radiumemanation, och det namnet, liksom symbolen Em, används ibland.
Radon har ett begränsat antal användningsområden. Den används till exempel som neutronkälla och har en roll i att förutsäga jordbävningar. Men radons huvudsakliga användning är vid strålbehandling av cancer. Detta är ironiskt, eftersom radon är den näst vanligaste orsaken till lungcancer, samt orsakar lungvävnadsskador som kan utvecklas till lungfibros och emfysem.
Hur utsätts människor för radon? Radon, som finns i jordskorpan över hela världen, och specifikt i alla femtio av USA, sipprar in i byggnader, särskilt de som är byggda på granit. Entrévägarna omfattar bland annat genom vattenförsörjningen, genom öppningar som omger sumppumpar och avlopp, genom springor och sprickor i grund, golv och väggar och genom konstruktionsfogar, bland annat. Utveckling av byggteknik hjälper till att hålla radon borta från nybyggda bostäder och är enklare och billigare att använda än alternativet att lindra radon efter att det har kommit in i ett hem.
Uppskattningar säger att nästan 1 av 15 hem i USA har högre radonnivåer än Environmental Protection Agency rekommenderar. Tyvärr avslöjar inte regionala och lokala tester, även på grannhus, en byggnads risk, men å andra sidan är radontest för byggnader billiga och enkla och Naturvårdsverket rekommenderar alla att göra ett sådant test eller låta göra det. .
Korttids- och långtidstester finns tillgängliga, med korttidstestning som varar 2–90 dagar och långtidstestning som tar längre tid än så. Tester kan göras av husägaren eller så kan en kvalificerad testare anlitas. Naturvårdsverket för en lista över kvalificerade testare.